»Hjälp mig att ta på mig en enklare riddräkt, Varney», sade earlen, då han lade av sig sin silkesbroderade och sobelbrämade morgondräkt, »och lägg in de där kedjorna och bojorna (han pekade på de olika ordnarna, som lågo på bordet), i skåpet; jag höll i går kväll på att bryta av mig nacken, så tunga voro de. Jag har nästan föresatt mig, att de aldrig mera skola pina mig. Det är bojor, som skälmar ha uppfunnit för att fjättra narrar. Eller vad tänker du om den saken, Varney?»
»Nej, mylord, antag — Sussex styr England — drottningens hälsa är vacklande — tronföljden måste bestämmas — en väg öppnas för ärelystnaden, mera lysande än den ni någonsin kan drömma om. Ni hör allt detta, där ni sitter vid er spiselhärd; ni börjar då tänka på, vilka förhoppningar ni har försakat och vilken obetydlighet ni har valt — och allt detta för att oftare än en gång var fjortonde dag kunna få drömma om huslig lycka tillsammans med en vacker hustru.»
»Nog om detta, Varney», sade earlen. »Du kan intyga, att jag Övervinner min önskan att leva ett tillbakadraget liv, icke emedan jag drives av ärelystna bevekelsegrunder, utan för att bibehålla den ställning, där jag bäst kan tjäna mitt land i nödens stund. Säg till om våra hästar. Du skall vara husbonde för i dag, Varney; försumma ingenting, som kan söva misstankarna. Vi skola sitta till häst, innan folk ännu kommit i rörelse. Jag vill blott ta avsked av min hustru, och sedan är jag färdig. Jag lägger band på mitt eget stackars hjärta och sårar ett, som är mig ännu kärare; men patrioten måste gå före maken.»
Earlen gick åter in i sängkammaren, för att ta ett hastigt avsked av den älskliga grevinnan, Han vågade knappt vara ensam med henne, av fruktan att ånyo höra en begäran framställas, som han hade svårt för att avslå, men som det samtal han nyss haft med sin stallmästare bestämt honom för att icke bevilja.
