»Ja, Gud vare med dig, min älskling!» sade earlen som slet sig ur hennes omfamning endast för att återigen gång på gång sluta henne i sina armar, kyssa henne och säga henne farväl. »Solen står redan vid österns bryn; jag vågar inte stanna. Jag borde redan ha varit två mil härifrån.»
»Du vill alltså ej bevilja min bön?» sade grevinnan. »Ack, falske riddare! Har väl någonsin en dam, barfotad och i tofflor, bönfallit hos en tapper riddare och fått avslag?»
»Allt vad du önskar, Amy, vill jag bevilja», svarade earlen, »allt utom det, som skulle störta oss bägge i olycka.»
»Nej», sade grevinnan, »jag vidhåller ej min önskan att få bli erkänd som hustru till min tappre och ädle make, den främste och den mest älskade av alla Englands ädlingar. Låt mig blott dela hemligheten med min älskade far! Låt mig blott göra ett slut på hans sorg över min ovärdiga belägenhet. Det sägs, att han är sjuk, den gamle gode, ömhjärtade mannen.»
»Det sägs?» frågade earlen hastigt. »Vem säger? Har inte Varney sagt sir Hugh allt vad vi för närvarande våga berätta honom om din lycka och välfärd? Vem har vågat sätta andra tankar i ditt huvud?»
»Ingen, mylord, ingen!» sade grevinnan, litet orolig över den ton, vari denna fråga framställdes. »Men jag skulle så gärna med egna ögon vilja övertyga mig, att min far mår väl.»
»Lugna dig, Amy, du kan inte för närvarande få ha någon gemenskap med din far eller hans hus. Det är ju ett tillräckligt skäl till hemlighetsfullhet, att den där cornwallske mannen, den där Trevanion eller Tressilian eller vad han heter, umgås i den gamle herrns hus och nödvändigt måste få veta allt vad som meddelas honom. Jag ville hellre, att den onde själv vore invigd i vår hemlighet än denne Tressilian.»
