Varney. En eller två kavaljerer, tillhörande hans svit, och vilka voro invigda i hemligheten så till vida, att de antingen visste eller gissade att earlen hade någon förbindelse med en vacker dam i denna villa, fastän hennes namn och stånd voro dem obekanta, hade redan blivit avskedade för natten.
Du slösar bort tiden, Varney», sade earlen, »och vi ha bråttom. Jag kan icke med säkerhet lägga bort min förklädnad, förrän jag är på Woodstock, och ända till dess är min resa förenad med fara.»
Under dessa ord satte han sporrarna i hästen och begav sig i väg, medan Varney red tillbaka till Cumnor på stora landsvägen, undvikande parken. Han steg av hästen vid värdshuset Svarta Björnen och bad att få tala med Michael Lambourne. Denne aktningsvärde man visade sig snart och hälsade sin nye beskyddare, men hans utseende vittnade tydligt om nedslagenhet.
»Du har förlorat din kamrat Tressilian ur sikte», sade Varney. »Jag kan se det av din galgfågelfysionomi. Är det beviset på ditt nit, din oförskämda skurk?»
»Fördöme mig», sade Lambourne, »om någonsin ett spår blivit så väl följt. Jag såg honom gå in här i min onkels hus — och jag klibbade mig fast vid honom som en vaxbit — såg honom supera — följde honom till dörren, då han gick in i sitt rum och se här — på morgonen är han försvunnen och värden själv vet inte, vart han tagit vägen. För knäveln, ni kan väl inte begära, att jag skulle vakta honom som en sjuksköterska, då jag hade sett honom beskedligt gå till sängs i sin kammare. Det medger ni väl?»
Varney hörde sig för bland husfolket, och de bekräftade verkligen Lambournes uppgifter. Tressilan hade enligt allas sammanstämmande intyg plötsligt och oväntat givit sig av före dagningen. Efter att sålunda ha förvissat sig om, att Lambourne ej svikit sina plikter, började Varney tala med honom om hans utsikter för
