framtiden, och sedan han övertygat sig, att Lambourne skulle bli en medhjälpare efter hans sinne, tog han honom utan vidare, betänkande i sin tjänst, och de begåvo sig genast på väg till Woodstock efter earlen.
Det gamla kungliga slottet Woodstock var på Elisabets tid ganska förfallet och hade för längesedan upphört att vara kungligt residens, varigenom den närgränsande byn råkat i stor fattigdom. Invånarna hade emellertid flera gånger insänt petitioner till drottningen, att hon någon gång måtte skänka dem ynnesten av sin närvaro.
Åtföljd av sin nye tjänare, styrde Varney kosan till vestibulen, där män av högre stånd än dem, som stodo på borggården, väntade på, att earlen skulle visa sig; denne befann sig ännu på sitt rum. Alla bugade sig mer eller mindre ödmjukt för Varney, allt efter den olika rang de innehade och det mer eller mindre angelägna ärende, som förde dem till earlens lever.
Ett sorl av väntan hördes, men tystnade genast, då dubbeldörrarna vid övre ändan av rummet slogos upp och earlen inträdde, företrädd av sin kammarherre och sin hovmästare och åtföljd av Richard Varney. I hans ädla, furstliga utseende fanns intet av den oförsynthet, som lades i dagen av hans underlydande. Hans artighet rättade sig visserligen efter rangen hos den person han tilltalade, men till och med den obetydligaste bland de närvarande fick sin andel av hans nedlåtenhet. De frågor han gjorde angående slottets skick, drottningens rättigheter där och de fördelar eller olägenheter, som kunde bli en följd av hennes tillfälliga vistelse på lustslottet Woodstock, visade att han allvarligt tagit invånarnas petition i övervägande och önskade befordra ortens fördelar.
Earlen meddelade dem nu, att han skulle förmå drottningen till att någon gång under sina resor besöka Woodstock, på det att byn och den kringliggande nejden
