skulle av hennes närvaro och ynnest åtnjuta samma förmåner som av hennes företrädare. Det gladde honom emellertid att få vara tolk av hennes nådiga välbehag, i det han meddelade dem, att hennes majestät, till handelns förkovran och till en uppmuntran för Woodstocks hedervärda borgare, beslutat tilldela orten rättighet att hålla ullmarknad.
Earlen och hans svit stego strax därpå till häst för att återvända till hovet, åtföljda av invånarnas i Woodstock jubelrop. De gamla ekarna genljödo av: »Länge leve drottning Elisabeth och den ädle earlen av Leicester!» Earlens belevenhet och artighet kastade till och med en viss glans av popularitet över hans uppvaktning, liksom dennas högmodiga uppträdande fordom hade förmörkat hans folkgunst. Folket ropade nu: »Länge leve earlen och hans ridderliga uppvaktning», då Varney och Lambourne, var och en efter den rang, som tillkom honom, stolta redo genom Woodstocks gator.
