kunde få foder åt sin häst. Kvinnan såg på honom med ett egendomligt uttryck i sitt ansikte, då hon svarade: »Smed, ja visst finns här en smed — vad kan herrn vilja honom?»
»Han skulle sko om min häst, min goda kvinna», svarade Tressilian, »ni kan själv se, att han har tappat en sko.»
»Magister Holiday!» ropade kvinnan, utan att giva ett direkt svar — »magister Herasmus Holiday, kom hit, raska på och tala med herrn här.»
»Favete linguis», svarade en röst inifrån, »jag kan inte komma just nu, mor Sludge, emedan jag är mitt i min käraste morgonlektion.»
»Nå, nå, var snäll nu, magister Holiday, och kom ut. Här är någon, som vill tala med Wayland smed, och jag vill inte gärna köra av honom — hans häst har tappat skon.»
Fram kom nu äntligen den lärde hedersmannen, en lång, mager, lutande, krokig figur, med ett huvud betäckt med stripigt svart hår, vilket började stöta i grått. En styv svart kaftan sammanhölls omkring midjan av ett bälte, vid vilket i stället för kniv eller annat vapen var fästat ett bläckhorn och en pennhållare.
Då han varseblev en man med Tressilians förnäma utseende och hållning, tog skolläraren av sig mössan och tilltalade honom på följande sätt: »Salve, domine. Intelligisne linguam Latinam?»
Tressilian hopsamlade sitt förråd av lärdom och svarade: »Linguæ Latinæ haud penitus ignarus, venia tua, domine eruditissime, vernaculam libentius loguor.»
»Det är liksom att skicka en syndare till djävulen», sade den gamla kvinnan, »att skicka en levande varelse till Wayland smed.»
»Tyst, tyst, mor Sludge!» sade den lärde; »pauca verba, passa på dina göromål, gumma, denne herre är ingen av dina skvallersystrar.» Därpå vände han sig till
