Tressilian och sade i högdragen ton: »Alltså, vördade herre, skulle ni verkligen anse er felix bis terque, om jag visade er denna smeds bostad?»
»Sir», svarade Tressilian, »i så fall skulle jag få allt vad jag för närvarande önskar mig — en häst som kunde bära mig vidare — utom hörhåll för din lärdom.» De sista orden mumlade han för sig själv.
»Ja, magister Herasmus», sade gumman Sludge, »om herrn nedlåter sig att stanna, skall frukosten stå på bordet lika fort som jag vrider ur en disktrasa, och varken för häst- eller människoföda är jag nog simpel att begära en penny.»
Tressilian, som tänkte på sin hästs utmattade tillstånd, såg ingen bättre utväg än att mottaga inbjudningen, i den händelse den lärde hedersmannen, då han hade uttömt alla samtalsämnen, möjligen skulle nedlåta sig till att säga honom, var han kunde finna den smed, de talat om. Han steg följaktligen in i stugan och satte sig ned deltog i hans måltid och lyssnade till hans berättelse om hans egna förtjänster i en god halvtimme, innan han kunde förmå honom att tala om något annat,
»Festina lente», sade den lärde mannen, »vi skola tillsammans med den lärde magister Erasmus Holiday, strax komma till saken. Ni skall veta, att för två eller tre år sedan kom det till denna trakt en man, som kallade sig doktor Demetrius Doboobie, ehuru det är mycket sannolikt, att han aldrig ens varit magister artium annat än i konsten att fylla sin buk. Eller om han tagit någon grad, är det ett djävulens verk, ty han är vad simpelt folk kallar en vit trollkarl — en nog bara klok gubbe eler något dylikt. Han botade sår genom att lägga salva på vapnet i stället för på såret, spådde i händerna — upptäckte tjuvgods genom ett såll eller en sax — och påstod, att han kunde förvandla gott bly till dåligt silver.»
»Med andra ord», sade Tressilian, »han var en kvack-
