Sida:Kenilworth 1917.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

salvare, en simpel bedragare, men vad har allt detta att göra med min häst och skon, som han har tappat?»

»Om ni värdigas ha litet tålamod», svarade den omständlige lärde mannen, »skall ni snart förstå det. Den onde krävde ut sin rätt en mörk natt och flög bort med Demetrius, som sedan aldrig mera syntes till. Men nu kommer medulla, själva märgen av min berättelse. Denne Deboobie hade en tjänare, en fattig stackare, som han använde till att elda ugnen, röra i salvorna, rita upp cirklar, smickra kunderna et sic de cæteris. Nåväl, högt ärade herre, då doktorn försvunnit på ett så märkvärdigt sätt, så — liksom en bodbetjänt övertar affären, då hans principal är död eller har slagit sig i ro, så fortsatte den där Wayland sin herres farliga yrke. Men hans herres dåliga rykte och sällsamma, tvivelaktiga ändalykt gjorde, att ingen människa, utom de allra dumdristigaste, ville begära råd eller hjälp hos tjänaren, varför den stackars karlen i början höll på att rent av svälta ihjäl. Men den onde, som tjänar honom, ingav honom ett nytt påhitt. Den skälmen — antingen han nu har den lede att tacka för sin konst eller han lärt den i ungdomen — skor hästar bättre än någon annan häremellan och Island; och nu har han alldeles lagt bort att praktisera på bipederna, de tvåfotade och ofjädrade varelser, som kallas människor, och ägnar sig uteslutande åt att sko hästar.»

»Han tar inte emot några pengar för sitt arbete>, sade gumman, som stod bredvid och tycktes vara alldeles förtjust över de lärda fraser, som flödade från hennes hyresgästs läppar. Men detta avbrott var lika litet i magisterns smak som i den resandes.

»Tyst, mor Sludge», sade han, »och glöm inte er plats. Sufflamina, mor Sludge, och tillåt mig att förklara denna sak för vår värderade gäst. — Min herre>, sade han och vände sig åter till Tressilian, »denna gamla kvinna talar sant, ehuru på sitt eget obildade sätt. Den-