uttrycker sig,[1] att »om man någonsin löper fara att misstaga sig, så är det visst uti abstrakta filosofien, varest tankarna liksom skiljas ifrån allt vad sinnligt är och således förlora de ledband, som annars pläga hålla dem inom vissa gränser. En irring ligger här ofta djupare förborgad än ett fel uti den inbundnaste quadratura circuli». ....»Man måste vidgå, att det vi veta [om naturen] är nästan såsom intet emot det, som ännu är oss obekant. ...Äro nu verken så obegripeliga, vad skall man väl då fatta för begrepp om den, som vill begripa och inrätta själva mästaren efter sin lilla tankegåva.» Han fann ock, att han efter flera års bemödanden ej kommit till större klarhet eller visshet än förut i de andliga och metafysiska frågorna, och han tröttnade på disputerandet om allmänna principer, han ville nå en fast visshet, men såg därtill intet hopp.
Så mycket mera var han intresserad av undervisningen i den matematiska vetenskapen, denna »vetenskap, som bestod av endast oemotsägliga sanningar», som han i ungdomen uttryckte sig. Han föreläste såväl för dem, som endast eftersträvade examensbetyg i ämnet, som för dem, som gjorde matematiken till sitt huvudstudium och hade ett levande intresse för densamma. I båda fallen var han en utmärkt och högt ansedd föreläsare genom sin reda och klarhet och sin förmåga att rätta framställningen efter åhörarnas ståndpunkt. Han höjde i förra fallet så småningom fordringarna så, att till approbation i kandidatexamen ej blott fordrades som dittills Bilbergs eller Weidlers lilla geometriska lärobok utan 6 böcker i Euklides.[2] För de högre studierna hade han, som ovan omtalats, redan i sin matematiska skola före utresan infört infinitesimalkalkylen, och de högre studierna i ämnet bedrevos nu med den iver och omfattades av så många intresserade ungdomar, att det matematiska studiet i Uppsala snart stod högre än vid de flesta andra universitet i Europa vid samma tid.
