hotellrum med den nuvarande gästens samtycke lämnat kvar i rummet.[1]
I alla dessa fall har gärningsmannen rättsenligt kommit i besittning af godset, men blir genom detsammas tillägnande ändå förfallen till ansvar för tjufnad, ty ägaren är fortfarande. i besittning af (behåller en oaflåtlig uppsikt öfver) godset, fastän han öfverlämnat saken åt den andre att försäljas, bearbetas, för tillfället nyttjas, transporteras etc.
Försnillning enligt 22: 11 föreligger exempelvis, då en handelsresande, som för sin firmas räkning medför varor att försälja, tillägnar sig dessa, eller då en skräddare, som af kunden bekommit tyg till kläder, förskingrar tyget. I dessa och liknande fall har gärningsmannen i förhållande till godset en viss själfständighet, som utesluter stadigvarande tillsyn från ägarens sida. (Jfr Hagerup a. a. sid. 18.)
Hvad vår positiva rätt angår, äro dock att märka bestämmelserna i 20: 3, enligt hvilka försnillning af enskild tjänare (af gods, som helt och hållet. utan ägarens uppsikt lämnats i tjänarens vård) samt af forman, som transporterar gods på eget ansvar, straffas såsom tjufnad.
Rättsfall i Holm 1893: 417. Ledamoten i föreningen Verdandis biblioteksnämnd F. tilltalades för olofligt tillgrepp af penningar ur bibliotekskassan, som omhänderhades af föreningens bibliotekarie J. Då detta förfarande, oafsedt F:s medlemskap i föreningen och äfven om det finge antagas, att F., såsom han påstått, varit gemensamt med J. och öfriga ledamöter i biblioteksnämnden inför föreningen ansvarig för kassan, lagligen vore att hänföra till tjufnadsbrott, dömdes
F. af H. D:s pluralitet (4 ledamöter) till ansvar jämlikt 20: 1.
- ↑ Jfr von Lizt Lehrbuch s. 428 o. f., Olshausen, Kommentar II: 876Forsman,
Ant. s. 269, yttrar: "Tjufven tager, försnillaren behåller orättmätigt
främmande egendom" Hagerup, Formuesindgreb s. 3, bestämmer skillnaden
mellan tjufnad och försnillning så, att försnillning kränker blott eganderätten,
tjufnad därjämte besittningen.
Det kan ifrågasättas, om denna skarpa åtskillnad emellan dessa båda förbrytelser med ty åtföljande olikhet i straff, hvilken åtskillnad ej har hemul i vår äldre rätt, har något verkligt berättigande. Jfr motiven i nya Lagb:s förslag (1887) s. 84, 93.
