Tre justitieråd förklarade sig anse att tjufnadsbrott ej förelåg (endast förskingring).
Hyresgästs tilltag att olofvandes ur den förhyrda lägenheten tillägna sig hyresvärdens saker har i flera rättsfall bedömts såsom tillgrepp. (Jfr Holm 1881: 412; 1882: 183, 458; 1886: 377.)
På hvilket sätt den andre kommit i besittning af saken är likgiltigt. Man kan äfven stjäla tjufgods från tjufven.
Tillgrepp förutsätter, att gärningsmannen tager saken och så att säga upphäfver den förre innehafvarens besittning (rådande öfver saken).
Upphäfvandet af den andres besittning måste vara orättmätigt och ske olofligen, d. v. s. utan ägarens samtycke.
Har man laglig rätt att taga saken (t. ex. upptager en tappad sak), blir det ej tjufnad.
Samtycke från ägarens sida utesluter tjufnad (jfr stadg. i 20: 3 mom. 5 tillgrepp från barn och afvita).[1]
Rättsfall i Schmidt XIII: 94. Som S. A., hvilken, under det hon varit i arbete hos L. I., begagnat ett par honom tillhöriga skor, förnekat, det hennes afsikt varit att olofligen sig tillägna samma skor, hvilka hon utan fördöljande nyttjat, samt L. I. vidgått, det han, då han förmärkt detta S. A:s förhållande, icke återfordrat skorna, fann H. D. förfarandet icke vara att såsom tjufnad anse.
Slutligen tillkommer beträffande tillgrepp enl. 20 kap. (stöld och snatteri) ett negativt moment, nämligen att bemäktigandet icke sker med våld å person eller användande af hot som innebär trängande fara. I detta fall föreligger rån (21 kap.).
För öfrigt är sättet, hvarpå upphäfvandet af besittningen sker, likgiltigt. Det är ej någon nödvändig karaktär på tjufnad, att den sker hemligen.
Enligt vår äldre rätt var däremot det lönnliga tillvägagåendet vid gärningen, jämte tillägnelseafsikt, just kännetecken på tjufnad, däraf ock tjufnad fick sin ännu kvarstående karaktär af en neslig, vanhederlig gärning.
- ↑ Jfr Hagströmer, Svensk straffrätt s. 111.
