Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

28

kännetecken hörer en bestämd afsikt, t. ex. stöld, icke kunna tänkas blifvit af vållande begångna.

Således, om någon af misstag tillägnar sig en annans sak af samma slag (såsom exempel kan anföras ombyte af galoscher), blir det ej tillgrepp, icke ens om iakttagande af vanlig uppmärksamhet skulle förekommit misstaget.

Uppsåtet måste omfatta medvetande därom, att det åsyftade tillägnandet är orättmätigt, rättsstridigt. Gärningsmannen skall veta, att saken hörer annan till och är i annans besittning. Tror han, att saken är t. ex. tappad,[1] går han fri från tjufnadsstraff, men gärningsmannens underlåtenhet att återställa saken till ägaren kan blifva straffbar såsom försnillning. (22: 19.)

Man går fri, om man presumerar ägarens samtycke, t. ex. i en god väns bostad i dennes frånvaro tager en cigarr, under antagande, att vännen ej har något däremot, äfven om detta antagande sedermera visar sig vara falskt, vidare om man af bristande kunskap eller villfarelse om gällande civilrättsliga lagbestämmelser anser sig berättigad till ett borttagande, som i själfva verket är obehörigt, t. ex. utanför en sädeslada tager agnar i den tro, att hvem som helst får taga sådana, och möjligen, om man af en händelse råkar tillgripa något mera än man, i det ögonblick tagandet sker, afsett. Såsom exempel på detta sista fall har brukat anföras, att någon tillgriper en gammal rock för att därmed skyla sig men sedan finner en bunt sedlar insydda i rocken. Gärningsmannen skulle blifva ansvarig för olofligt tillgrepp af rocken men ej af sedlarna, i afseende å hvilkas tillägnande han skulle göra sig skyldig till ansvar för försnillning.

Gärningsmannens uppsåt måste gå ut på att varaktigt undandraga ägaren rådandet öfver saken och att med afseende på saken utöfva samma befogenhet, som ägaren i kraft af sin äganderätt utöfvar, att tillägna sig saken, att behålla saken såsom sin eller göra saken till en tredje persons egendom.

  1. Jfr Hagströmer, Svensk stratfrätt s. 207.