5 hauer lutit, þå mun han wara sum han hetir, Er
ei eidganger, och ey witnesbeer, Er hwarti firi man
eller kunu, Cumber och þan ord hauer lutit, och
ei þan ord hauer giuit, þå opar han try niþingx
opp, och merkir han a iorþu, þå[1] han ᛘ þes werri
10 þet talaþi han ei halla þorþi, Nu mötas þeir baþir,
þeir sculu[2] vapnum, faller þan ord hauer lutit,
gilder med haluum gieldum, faller þan ord hauer
giuit, Glöper orda werster, tunga houudbani, ligger
han i ogildom acri.
Och effter ordhen i thenna laghen äro gammul, och korteliga författat, så wil man giöra her een lithen förclaring vppå ............ hans huffuud bane. Thenna laghen som aff hedendoomen är kommin, haffuer en tijdh lång wordet brukat sedhan Christendoomen kom hijt i landet, Ty ståår hon och i the äldzsta laghböker, som finnas”.
Detta af Olaus Petri afskrifna ålderdomliga lagfragment är hos oss kändt under namnet hednalagen. Det är emellertid icke den nu aftryckta textredaktionen (i det följande angifven med text A), som nyttjats vid de ganska knapphändiga vetenskapliga undersökningar, som hittils kommit hednalagen till del[3], utan en i flere vigtiga hänseenden afvikande text, hvilken återfinnes i ett tillägg i 1607 års tryckta upplaga af Upplandslagen samt, med oväsentliga afvikelser, i Scriptores rerum svecicarum medii ævi, T. I, sect. 2, s. 236 (i den der aftryckta Olai Petri krönika). Denna text af 1607 — i det följande kallad text B — lyder så:
”Af thöm gamblu Laghum sum i hedhnum tima brukadhus, vm kamp ok enwighe.
