emellertid i Erinran till sin edition, att aftrycket i Scriptores ”synes vara gjordt efter den nyaste afskrift man kunnat finna, och är så moderniseradt, att det icke ger en trogen bild af arbetet, sådant det utgick från författaren”. Förhållandet är ock, såsom jag genom bibliotekarien Styffes välvilja varit i tillfälle att inhemta, att för aftrycket i Scriptores varit nyttjad en helt ung afskrift af Olai Petri arbete, af hvilken blad efter blad sönderskurits och sammanhäftats med ett rent blad, hvarå de i Scriptores förekommande noterna af J. H. Schröder inskrifvits; någon ny afskrift, grundad på flere olika handskrifter, har sålunda icke tagits för tryckningen, utan en förut befintlig mycket sen handskrift har fått direkt tjenstgöra såsom manuskript för sättaren. Bland de Schröderska papperen finnes den sålunda för tryckningen nyttjade, söndertagna handskriften ännu qvar, med undantag af ett mindre antal blad, hvilka förkommit eller — af utg. förstörts. Bland dessa saknade blad är just det, som innehållit hednalagen (s. 59—60 i handskriften)! Det kan emellertid med full visshet påstås, att den text, som denna handskrift innehållit, ingalunda sett ut så som den i Scriptores tryckta. Denna senare textredaktion är utan allt tvifvel ett verk af Schröder sjelf och tillkommen så, att texten i 1607 års upplaga af Upplandslagen — möjligen föreliggande i afskrift i den ifrågavarande handskriften (jfr om ett dylikt fall s. 108 här) — bearbetats med tillhjelp af den i någon äldre handskrift befintliga, till texttypen A hörande textredaktionen, så att derigenom 1607 års text fått ett ålderdomligare utseende (med þ för th, ᛘ för madher). Riktigheten af denna uppfattning af texten i Scriptores skall af den följande undersökningen bekräftas. — Af det nu sagda framgår, att texten i Scriptores är fullkomligt otillförlitlig och för en vetenskaplig pröfning af hednalagen af intet värde.
