Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
106
exemplar,[1] medan förhållandet i 1[2] är ovisst (det har dock sannolikt hört till den första klassen). Af de förstnämnda 29 handskrifterna ha 22 samma textredaktion af hednalagen — allahanda vexlande skrifsätt,[3] uppenbara felskrifningar,[4] förkortningar[5] och betydelselösa små olikheter[6] frånräknade —, hvilken text ock
- ↑ I Uplands-Lagen, utgifven af Schlyter, Sthlm 1834, s. 275, n. 100, heter det: ”Ex manuscriptis operis Olai Petri exemplaribus, quot mihi contigit videre, pleraque (!) prætereunt illud caput, quod hoc antiquarum legum fragmentum continet, et incipit verbis: Tå nu Olof Skottkonung död var, blef hans Son &c., finitur vero verbis: och härom är nu nog talat (Script. rer. Suec. l. c. p. 236, 237)”. Den sista uppgiften rörande den del af Olai Petri text, som sammanhänger med hednalagen och tillika med denna i vissa handskrifter saknas, hvilar på ett misstag. Af alla de handskrifter af Olai Petri krönika, hvilka jag haft tillfälle att se, finnes ingen enda, som saknar vare sig det stycke, som börjar med orden ”Tå nu Olof . . .” (och slutar med orden: ”. . . i Ryssland i tvifvelachtiga saker”), eller det, som slutar med orden ”. . . nog talat” (och börjar med orden: ”Om sådana kampar ther två . . . ”), medan det deremot är den mellan dessa båda stycken stående afdelning, som börjar med orden: ”Och effter thet här nu varder . . .” och slutar med ”. . . lagböcker som finnas” [jfr här förut s. 100—101; citaten äro här ur texten i Script.}, hvilken i åtskilliga handskrifter saknas [jfr längre fram ofvan i texten, s. 109, Klemmings upplysning om detta styckes tillkomst].
- ↑ Nämligen den här förut s. 104 omtalade ofullständiga handskriften, som ligger till grund för aftrycket i Scriptores.
- ↑ Så ha några handskrifter þ, andra p (ett vanligt ersättningstecken för þ i unga handskrifter), andra th; några ᛘ, andra omskrifningen madher, mader; så träffas omvexlande opp (oftast, liksom i A r. 9) och vpp, jak, jach och jagh, o. s. v.
- ↑ Ett egendomligt dylikt fel träffas i rätt många handskrifter, hvilka i st. f. þu er ei (A r. 1) ha þu þeir ei (eller förvridningar deraf). Detta har tydligen uppstått i någon af de äldsta afskrifterna, der þu er stått öfver þu, þeir (r. 2, 3) och derigenom förvexlats dermed. — Till skriffel kan det ock räknas, att handskrifterna, äfven de äldsta, äro mycket oefterrättliga i användningen af þ; så finner man triggia, tet i handskrifter, som ha þu, þry.
- ↑ I några afskrifter, äfven af de äldsta, har texten så slarfvigt återgifvits, att ibland flere satser saknas.
- ↑ Så ha flere afskrifter möta i st. f. mötas (A, r. 3). En dylik tillfällig ändring föreligger i en handskrift, som har ligge han i st. f. det typiska ligger han (A, r. 13, 14). Något sammanhang med B (som har liggi, men ej han) har man ej att se däri; samma handskrift har wari tillsatt framför þa han (se s. 107).
