Af de i 1607 års text af hednalagen förekommande ovanliga ordformer äro utan all fråga ek och iardu (B, r. 2, 10) de märkvärdigaste. Det förra är, som allbekant är, den norsk-isländska formen för det svenska iak (jag). Antager man ock, att Bureus för att göra ett gammalt svenskt, från heden tid stammande lagfragment mer vördnadsbjudande insatt den för en svensk på 1600-talet säkert nästan obegripliga formen ek i st. f. den äfven i de allra älsta svenska lagarne allmänna formen iak — ett antagande, som redan är bra djärft och har bra liten sannolikhet för sig —, så kan man dock icke med något sken af sannolikhet våga det ytterligare antagandet, att Bureus hittat på att ersätta formen iorþu med den i några i Norge skrifna fno. handskrifter[1] förekommande formen iardu (den allmänna fno. och särskildt isländska formen är, som bekant, jörðu), som icke rimligtvis heller af Bureus kunde tyckas ålderdomligare och derför i en ”hednalag” mer passande än iorþu. Att den hos Olaus Petri mötande läsarten þeir sculu vapnum skulle af Bureus ha ändrats till mädh fullum wapnum är vidare alldeles omöjligt att antaga. Hade en ändring af den förra, meningen störande läsarten skett, hade säkert något ord blifvit insatt (såsom skifta i en Stockholms-handskrift; jfr här förut s. 108.) Denna nu påpekade olikhet allena är tillräcklig för att visa, att Bureus ej kan hafva afskrifvit Olai Petri text. Erinrar man sig slutligen, hvad Rydqvist, SSL. III, 300—301, uppvisat rörande Burei bristande kännedom om det gamla språket, skall man äfven af detta skäl finna det fullkomligt oantagligt, att sådana ändringar, som i hednalagen af 1607 skulle hafva
- ↑ Så t. ex. har den norska handskriften af den mindre Olofssagan (Cod. Delagard. Ups. 8, fol.) — skrifven ”i det 13de Aarhundrede, maaske endogsaa i dettes tidligere Halvdeel” — a iarðunni (s. 68 i Keysers och Ungers upplaga, Christ:a 1849) och helrimmet ængi varð a iarðu i en vers af Ottar svarte (a. st. s. 35).
