skett, blifvit af Bureus gjorda. Och icke heller har någon annan svensk vid 1600-talets början kunnat göra dylika ”förfalskningar.”
Den enda möjliga förklaringen, hvarför hednalagens text af 1607 är sådan, den nu föreligger, är den, att Bureus aftryckt en på hans tid ännu i behåll varande gammal handskrift.
Har nu Olaus Petri för sin textredaktion, såsom Rydvist (SSL. IV, 139 n. *) synes antaga, och såsom de många, från Burei text betydligt afvikande läsarterna kunde göra troligt, nyttjat en annan handskrift än Bureus? Så har, efter min förmodan, icke varit förhållandet, utan Olaus Petri har troligen följt samma handskrift som Bureus, men han — och icke Bureus — har gjort allahanda ändringar i texten, der denna varit för honom obegriplig, och han har felaktigt afskrifvit några ställen i den gamla handskriften. Jag skall söka anföra skäl för denna min uppfattning af Olai Petri behandling af texten.
Hvad härvid först är att märka, är den omständigheten, att Olaus Petri uppenbarligen haft en helt annan tendens vid sitt återgifvande af det gamla lagstadgandet, än en vanlig afskrifvare. Han har sökt få mening uti de gamla, dunkla ordalagen för att kunna bifoga en omskrifvande öfversättning af dem åt sina läsare. Men nu kan man förstå, att den, som på 1500-talet, utan aning om en nyare tids grundsatser för gamla handskrifters aftryckande, meddelade en gammal text med afsigt att göra dess innehåll fattligt för sig och andra, lätt kunde komma till att, låt vara nästan omedvetet, gifva sjelfva texten en något ändrad och lättfattligare lydelse, detta oaktadt han förklarar sig ”setta in” den ”ord frå ord, som i gambla lagböker finnes”, och oaktadt han efteråt finner nödigt att ”giöra her een lithen förclaring vppå”, ”effter ordhen i thenna laghen
