äro gammul och korteliga författat.” Med andra ord: den utförliga, omskrifvande och förklarande öfversättningen har föregåtts af en liten förbättring af den gamla texten. Ett sådant antagande är, skulle jag tro, psykologiskt berättigadt. Då man nu i Olai Petri text finner läsarten Er ei eidganger oc ey witnesbeer, Er hwarti firi man eller kunu, men i Burei: . . . . . wittnisbär, hwarti . . . ., så ligger det, synes det mig, bra nära till hands att antaga, att det lilla ordet Er mellan witnesbeer och hwarti af Olaus Petri blifvit inflickadt, emedan han sökte förklara för sig sjelf och andra det gamla stadgandet — som ju i sin oförändrade lydelse är fullt riktigt och för oss lätt att tolka — på det sätt, som i öfversättningen sker med orden: ”Han är icke then man, som ther kennis godh före, at han skulle gåå eedh, eller bära withne, eller wara målsman för[1] man eller quinno”. Likaså synes man vara berättigad att antaga, att i textens sista ord han blifvit för bättre menings skull insatt efter ligger, såsom Olaus Petri kommit att läsa i handskriften — se derom längre fram — i st. f. liggi. Man är vidare frestad att antaga, att skrifsättet opp (i orden þå opar han try niþingx opp) tillkommit i följd deraf, att det af Olaus Petri okända, gamla substantivet op — hvilken riktiga form Burei text har —, betydande rop, blifvit fattadt som adverbet opp (upp); anledning till en dylik förmodan gifver ”förclaringens” ord: ”Thå skal han som kommin är, ropa öffuer[1] then honom manadhe tre resor, och kalla honom en nidhing.” Olai Petri läsart þeir sculu vapnum i st. f. Burei mädh fullum wapnum synes kunna till en del förklaras på likartadt sätt, som de nu anförda afvikelserna hos Olaus Petri. Sedan det i handskriften, enligt min förmodan, stående ordet fullū blifvit af skäl, som nedan skola uppvisas, af Olaus Petri
