— likaledes ett urgammalt nordiskt ordspråk —, om hvilket mer längre fram. — Innan jag lemnar frågan om betydelsen af de ifrågavarande orden glöper o. w., bör det sätt, hvarpå Olaus Petri sökt förklara dem, omnämnas. Stället omskrifves hos honom så: ”Ty then som glepper och owijsligha talar han är sigh sielffuo wärst, och glöper är ordha werst”. Olaus Petri fanns således ungefär samma mening i uttrycket som Schlyter[1], och han upprepar ordspråket i en något ändrad form, hvilket senare förhållande kan vara ganska lärorikt med afseende på hvad jag ofvan sökt göra troligt om ändringar i sjelfva texten gjorda af Olaus Petri för innehållets skull. — Den frågan framställer sig nu: hur kommer det sig, att B, som eljes, enligt hvad jag sökt visa, har den korrektaste texten, i detta fall har den oriktigare läsarten (glöpa)? Skälet dertill är icke lätt att säkert komma på spåren. Det kan bero på en förvexling af det följande ordets slutändelse (a i orda) — alldeles som i de här förut s. 107 (jfr s. 108) omnämda afskrifter af typen A, enligt min förmodan, skett — och deraf följande felskrifning vid afskriftens tagande af Bureus; det kan ock bero på en felaktig läsning af slutbokstafven i glöper (glöpr; jfr längre fram s. 129). Bureus var, såsom Rydqvist uppvisat, icke säker i fornspråkets grammatik, och flerstädes i de af honom utgifna lagarne har han insatt oriktiga kasusändelser i följd af oriktig upplösning af förkortningstecken.
Jag har sökt utförligt styrka mitt antagande, att texten A har undergått många af Olaus Petri
- ↑ Liksom Olaus Petri i den tillfälliga likheten mellan glöper och glepper — verbet gläppa, äfven gläpa, glapa, glåpa, gloppa, är ännu allmännt i svenska landsmål — fått ett uppslag till sin förklaring, så synes ock Schlyter i följd af likheten mellan glöpa ord och det nysvenska glåpord ha föranledts att öfversätta det förra med det senare (se UL. s. 334, LLOrdb. s. 234), oaktadt båda uttrycken intet ha med hvarandra att göra.
