större sannolikhet kan antagas hafva stått. Följande omständigheter kunna emellertid leda oss på spåren i vårt sökande efter en dylik handskrift:
- Hednalagen måste antagas hafva funnits på Olai
Petri och Burei tid skrifven på ett fragment af en
eljes förlorad handskrift.
Flere omständigheter göra detta mer än sannolikt. På några andra ställen i sin krönika, der Olaus Petri anför eller omnämner gamla lagstadganden, säger han uttryckligen, i hvilken lag dessa finnas. Sålunda anföres ett stadgande[1] ur ”then Sweriges laghboock som thå” — ”widh tolff hundrad och fyratiyo åår” — ”brukades i Vpland” (Klem:s uppl. s. 71); vidare omnämnes (a. st.) ett stadgande ur ”then gambla Östgötha laghboken”[2], hvarjämte ”then Östgötska laghboken” två gånger nämnes i fråga om jernbörd (s. 77). Ett så högst märkligt lagstycke, som hednalagen, hade derför säkert icke blifvit af Olaus Petri anfördt utan angifvande af källan, om hon varit känd. Särskildt kan anmärkas, att, om hednalagan funnits i en handskrift af Upplandslagen, det hade varit att vänta, att denna bestämda lag anförts — liksom i det nyss nämnda fallet — i st. för att det sväfvande uttrycket ”gambla lagböker” (se s. 100) nyttjats. — Månne icke vidare det är troligt, att öfverskriften Af thöm gamblu Laghum . . . just tillkommit som en upplysande radanmärkning i den gamla
- ↑ Jfr här förut s. 115.
- ↑ Då det (a. a. s. 82) utan närmare bestämning heter ”och ther fore warder berördt i laghbokenne om heredzkyrkior”, så syftas här uppenbarligen på den gällande Landslagen och dithörande kyrkobalk ur Upplandslagen, som i yngre handskrifter har hærads kirkia för det äldre hundaris kirkia (se Schlyter. LL Ordb. s. 287—288). Likaså afses den då gällande lagen (Upplandslagens kyrkobalk), då det (s. 11—12) heter, att ”Sweriges laghboock” förbjuder att tro ”på stenar och lundar” och att ”i laghbokene forbudit warder, at man icke skal affgudhom bloota”. — Rörande 2 ställen, då, liksom vid hednalagen, endast ”gambla laghböker” anföras, se här förut s. 116 och längre fram s. 132. —
