Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
123
handskriften, emedan denna utgjorde ett fragment af en eljes okänd lagkodex?
- Den handskrift, hvari hednalagen stått, har allmänt haft diftongen ei; så i eigh (äi), þeir, heitir (i B), eidganger.
- Handskriften har haft norska språkformer, blandade med de svenska. Sådana norvagismer äro ek och iardu, om hvilka se ofvan s. 112. Såsom sådana kunna och böra säkerligen äfven de nyssnämda orden med ei uppfattas. Norsk form kan äfven det i B stående markar — som enligt min tanke (jfr s. 115) äfven stått i originalhandskriften — för merkir i A vara. I de svenska landskapslagarne är nämligen mærkia den allmänna formen, medan fno. har såväl merkja som marka[1].
- Handskriften har betecknat ordet maþer med runtecknet ᛘ, som förekommer 4 gånger i A.
- Handskriften har haft þ omvexlande med ð! Denna vigtiga slutsats kan dragas deraf, att i texten A þ och d vexla med hvarandra i mid- och slutljud, der fornsvenskan som regel har þ, fno. ð. Sålunda har Olaus Petri med þ: oqueþins, niþingx, iorþu, talaþi, þorþi, baþir, men med d: ord (7 ggr), orda, eid-, houud- (, med). Detta senare skrifsätt med d, som i ordet ord regelbundet återkommer 8 gånger, kan i en urkund, som eljes — och fullt regelrätt, då det sker — använder þ, icke gerna förklaras på annat sätt, än att originalhandskriften haft ð, hvilket Olaus Petri förmodligen ansett vara endast en tillfällig, betydelselös ändring af d-tecknet, med hvilket senare han derför återgifvit det. — Af texten B låter sig intet med visshet slutas i nu
- ↑ Då Helsingelagen afvikande från de öfriga svenska lagarne har (af-)marka, bör detta säkerligen uppfattas som ”Tilnærmelse till Norsk” på samma sätt som förhållandet är med de talrika andra, med fno. öfverenstämmande uttryck i Helsingelagen, hvilka Bugge samlat (se Rune-Indskriften paa Ringen i Forsa Kirke i Nordre Helsingland . . . Christ:a, 1877, s. 49—51).
