- ifrågavarande afseende. Den nyttjar dh äfven i fall, då A har d (se s. 102, 128), och d 2 gånger i st. f. det väntade dh för þ i midljud. Dessa båda sista fall — iardu, thordi — kunna synas nog egendomliga, men finna sin förklaring deraf, att äfven i Upplandslagens text af 1607 þ efter r synes hafva genomgående omskrifvits med endsamt d (ej dh)[1].
De undan 4 och 5 nu afhandlade fallen — liksom den förut afhandlade läsarten glöper — visa fördelen af att hednalagen upptecknats i tvänne olika afskrifter. Det så anmärkningsvärda bruket af ᛘ och ð i detta lagfragment hade af Burei afskrift allena icke kunnat synas.
Jag har härmed redogjort för de märkligaste egendomligheterna i hednalagens nu förlorade originalhandskrift, så vidt dessa med ledning af de båda texterna A och B kunna uppvisas. Nu frågas: finnes någon af oss känd handskriftlig lemning, som kännetecknas af samma egendomligheter, som hednalagen, och som liksom denna är ett fragment? Ja, en sådan finnes, och den består i de i Norge funna 2 pergamentsbladen af en kodex, som innehållit den äldre Vestgötalagen. Dessa båda blad — af Klemming aftryckta i bihanget till redogörelsen för Svenska Fornskrift-sällskapets allmänna årsmöte 1874 — ha, liksom hednalagen, norska ordformer blandade med de svenska[2] — såsom diftongen ei[3], iarðar (i gen. sing.), nvma[4], fimta
- ↑ Se t. ex början af Jorda Balker, där talrika dylika fall möta.
- ↑ Jfr Rydqvist, SSL. I, XXIX n. *.
- ↑ I orden eig, þeir, eið — äfven så skrifna i hednalagen —, þeim, ein, einca, heimgierþ (men hem, hemfold).
- ↑ Schlyter uppgifver (Frey, 1847, s. 195—196), att i fragmentets andra blad — det första, som äfven har nvma, var då ej än funnet — ”står icke nv ma, utan nema,” och att ”Prof. Munch” — som först aftryckt stycket — ”påbördat fragmentet en oriktig läsart, som der icke finnes, nemligen nv ma”; handskriften har emellertid verkligen nv ma (deladt på 2 rader), såsom, utom Munch, både Rydqvist och Klemming äfven läst, och jag sjelf haft tillfälle att öfvertyga mig om.
