m. fl., om hvilka alla mer strax —, har både ð och þ[1], har runtecknet ᛘ en gång för maðr. Vid sådant förhållande synes det icke böra anses allt för djärft att antaga, att hednalagens originalhandskrift tillhört samma kodex som de i Norge funna fragmenten af äldre Vestgötalagen[2]. Af denna kodex skulle sålunda på 1500-talet och i början af 1600-talet ett fragment hafva funnits i Stockholm. Ett sådant antagande innebär naturligtvis ingen orimlighet. Vare sig handskriften varit skrifven i Norge — hvilket synes mindre sannolikt — eller i Sverige af en norsk skrifvare[3], måste den antagas ha varit afsedd för nyttjande i Sverige. Möjligt vore, att den tillkommit någonstädes i Vestergötlands gränstrakter mot Bohuslän eller på Dalslands gräns mot Norge, hvilket skulle kunna förklara så väl den omständigheten, att några fragment kommit till Norge — dessa äro funna ”såsom infattning till räkenskapsböcker” från öfre Telemarken för åren 1637 och 1638 — och andra till Stockholm, som ock att en norsk skrifvare nyttjats.
Men jag måste här afbryta framställningen för ett ögonblick. Det gäller att besvara en invändning, som någon kunde vara sinnad att göra mot det här, i öfverensstämmelse med Rydqvist i fråga om äVGL.-fragm., gjorda påståendet, att norska former finnas i dessa fragment och i hednalagen. Denna invändning — som af lätt insedda skäl icke lämpligen kunnat upptagas till
- ↑ Särskildt kan påpekas att efter r dels þ (heimgierþ), dels ð (garðr, varða m. fl.) brukas, alldeles som i hednalagen.
- ↑ I det följande angifna med förkortningen äVGL.-fragm. eller, där ingen tvetydighet kan uppstå, blott fragm.
- ↑ Rydqvist förmodar (SSL. I, XIIX not *), att äVGL.-fragm. skrifvits ”af en Isländare eller Norrman”. Hör hednalagen, såsom jag vill göra troligt, till dessa fragm., så visar formen iarþu (isl. jörðu) bestämdt på en norrman, hvilket alternativ ju ock andra omständigheter måste göra antagligast.
