Sida:Kongl. Vitterhetsakademiens månadsblad (åttonde årgången, 1879).pdf/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


126

bemötande förr än nu, då hednalagens och äVGL.-fragm:s samhörighet blifvit uppvisad — lyder sålunda: kunna icke dessa så kallade norska former lika väl uppfattas som mycket ålderdomliga svenska former? Måste icke fornsvenskan en gång hafva haft just diftongen ei allmänt, genitivformen iarþar för det yngre genom analogibildning uppkomna vanliga iorþar, dativformen iarþu för det senare u-omljudna iorþu, det obrutna ek för det yngre genom brytning uppkomna iak, numa (jfr fno. nema) för det yngre förkortade num, fimta för fæmta, der i såsom så ofta, gått öfver till (e—) æ? Den norske forskaren P. A. Munch var just af denna mening rörande det först funna fragmentet af äVGL., hvilket han ansåg hafva äldre svenska former än den af Schlyter utgifna handskrifna af äVGL., vara ”den ældste hidtil bekjendte Levning af svensk Bogskrift” samt härröra från början af 1200-talet. Hvad hednalagen särskildt beträffar, antager Rydqvist för den samma möjligheten af att ”ei öfvergått ur en äldre urkund” (SSL. IV, 140), och anför dess ek[1], iardu som svenska fornformer af ålderdomlig prägel (SSL. IV, 48, 189). Härvid är nu följande att märka. Att former som iarþar, iarþu en gång funnits i fornsvenskan, må vara möjligt; men säkert är det icke. Den allmännast gängse åsigten uppfattar visserligen de nämnda formerna som de äldre och iorþar, iorþu som de yngre, men enligt en annan helt ny teori äro tvärt om dessa senare former de ursprungligare[2]; formerna iarþar, iarþu måste då uppfattas som

  1. Det kan här förtjena nämnas, att Lyngby på det ofvan (s. 103) omnämda stället fäst uppmärksamhet vid, att Klemmings upplaga har Jach för 1607 års texts ek.
  2. Enl. J. Schmidt, H. Paul m. fl. Jämför särskildt den senares framställning i Paul-Braunes Beiträge zur geschichte der deutschen sprache und literatur, Band VI, s. 16 följ. — Jag nyttjar tillfället att här i största korthet nämna, att de fgutn. formerna biern, smier m. fl., i hvilka Söderberg (Forngutnisk Ljudlära . . . Lund 1879, s. 27 n. 1) finner bevis mot ett samnordiskt — och särskildt mot riktigheten