nyare bildningar, hvilka i sådant fall ovilkorligen måste gälla som norska (den förra äfven som isländsk). Men jag vill icke grunda min motbevisning på en ännu långt ifrån allmänt erkänd teori. Äfven om man fasthåller vid den äldre uppfattningen af förhållandet mellan de nämnda dubbelformerna, måste man bestrida sannolikheten af att de med a i roten kunnat såsom äkta svenska former fortlefva i en urkund, som icke gerna kan anses vara äldre än från slutet af 1200-talet (troligen dock något yngre; se härom längre fram). Den utveckling, hvarigenom — enligt denna äldre uppfattning — iorþar, iorþu uppkommit ur iarþar, iarþu, måste nämligen nödvändigtvis antagas hafva försiggått vida tidigare än på 1200-talet. Derför talar det förhållandet, att denna utveckling är gemensam för fastlandets fornsvenska och för forngutniskan[1], ja för fornsvenskan och forndanskan. Då nu iarðar, iarþu, måste uppfattas som fornnorska former, blir det ock det naturligaste och sannolikaste att förklara formerna med ei samt ek, fimta m. fl. såsom norska former[2], hvilka af en
- ↑ Formen iorþar möter oss i fgutn. redan på ett minnesmärke från 1200-talet (kanske dess början), nämligen Åkirkeby-dopfunten på Bornholm (Liljegren, Runurk. nr 1978). Jämför om denna Wimmer, Små bidrag til nordisk sproghistorie, s. 193 f. (i Det philologisk-historiske Samfunds Mindeskrift i Anl. af dets 25-aarige Virksomhed 1854—1879, Kjøbh. 1879), och min uppsats Fornsvenska runhandskrifter, s. 613, n. 2 och 616 Anm. (i Nordisk Tidskrift utg. af Letterstedtska Föreningen, 2:a årg. Stock. 1879).
- ↑ Ännu en form i äVGL.-fragm., som hittils icke uppmärksammats, kan angifvas som fornnorsk, näml. stvlð (sid. 39). På svenskt språkområde är af detta ord endast en form med i-omljud af u till y (styld, nysv. stöld) känd, medan fno. endast har en form med u (stuldr). Emellertid är nämda form stvlð dess värre icke fullt säker — i annat fall skulle den lemna ett nytt, kraftigt bevis för tillvaron af norska former i äVGL.-fragm. —; s. 25 i fragm. läses nämligen äfven skvldr för skyldr (den af Schlyter utgifna handskriften af äVGL. har på samma ställe skiuldær, eljest skyldær). [S. 44 ha dock fragm. byriar med tydligt y].
af min framställning af ”omljudsbrytningen” (i min afhandling Om v-omljudet . . . Upsala 1877) — låta på flere olika sätt förklara sig, dels som fonetiska utvecklingar, dels som analogibildningar, äfven ur en grundform med iǫ. Härom mer vid annat tillfälle.
