norsk skrifvare blifvit inblandade i den svenska hufvudstommen[1].
Jag går nu att påpeka några smärre, hittils ej omnämda öfverensstämmelser mellan hednalagen och fragmenten af äldre Vestgötalagen. Liksom texten B af hednalagen har eigh, eygh (blott en gång äi), ha äldre VGL.-fragm. eig (3 ggr); skrifsättet med h i B är möjligen att tillskrifva Bureus, som äfven insatt h efter d i flere ord (eidh-, huwdh-, mädh). — I texten B är skrifsättet med k genomfördt liksom i UL. af 1607, men i A träffas c i flere ord. Detta senare skrifsätt, som afsticker från det af Olaus Petri i öfversättningen af hednalagen brukade[2], har sannolikt nyttjats i originalhandskriften af hednalagen. Det är ock i äVGL.-fragm. ofta förekommande. Med hednalagens cumber, oc[3], acri jämför fragm:s callar, oc, tacr. — Med skrifsättet haluum, houud- i A jämför stouur i fragm. — Verbal- och nominativändelsen r återgifves i hednalagens båda texter genomgående med -er, medan äVGL.-fragm. städse ha blott -r. Denna lilla olikhet har emellertid intet att betyda; -r har förmodligen uppfattats som förkortning af det i uttalet hörda -er och derför återgifvits med det senare i både A och B. En oriktig läsart i A synes dessutom häntyda på, att originalhandskriften haft -r. Ligger (han) i A (r. 14) synes nämligen ha uppkommit genom felläsning af liggi, ty eljes inser man ej, hvarför denna lättfattliga och för sammanhanget väl passande form skulle af Olaus Petri hafva återgifvits med ligger, hvilket gjorde tillägget af han nödigt. Denna felläsning blir lättare förklarlig, om man tänker sig, att
- ↑ Längre fram i tiden träffas ett motstycke till detta svensk-norska blandspråk i den s. k. birgittin-norskan (Jfr derom min nyssnämda afhandling om v-omljudet s. 30, n. 1).
- ↑ Så skrifves der kommer (3 ggr), medan hednalagens text har cumber (3 ggr).
- ↑ Det vanligare och, liksom jach, har fått sitt ch af Olaus Petri.
