äldre er (ær). Emellertid bör det väl kunna antagas, att den för båda gemensamma handskriften jämte det allmännare er någon enstaka gång haft þer, då samma förhållande eger rum i hufvudkodex af äVGL. — I hednalagen träffas þan (den) 6 gånger, hvilken form ej träffas i äVGL.-fragm., hvilka blott ha det yngre þen, þenn (hvar sin gång). I äVGL:s hufvudcodex träffas äfven vexlingen mellan þan och þæn (þen), hvilket senare dock är allmännast. Att endast þan i hednalagen träffas, kan bero derpå, att den norske skrifvaren stundom låtit sin dialekt mer göra sig gällande, eller ock kan den äldre formen i en del af handskriften ha varit allmännare, den yngre i en annan. — Hednalagen har en gång vara, äVGL.-fragm. en gång vera. Denna vexling är välbekant redan i äVGL. Som äVGL.-fragm. en gång hafva varða för værða, bör handskriften väl kunna antagas hafva haft vara jämte vera. Man finner sålunda, att äldre och yngre former äro tämligen jämt fördelade mellan hednalagen och äVGL.-fragm., och att icke på ena stället alla de äldre, på andra stället alla de yngre formerna förekomma. Hednalagen har det äldre þan, de yngre þer, vara, äVGL.-fragm. ha de äldre er (ær), vera, de yngre þen (þenn), varða. Om ælla -ællar se s. 139 anm. till rad 11, om -as och -az se s. 136. Nu påpekade obetydliga och lätt förklarliga skiljaktigheter mellan hednalagens och äVGL.-fragm:s skrif- och språkbruk torde icke i någon mon böra anses motväga de många vigtiga öfverensstämmelserna eller göra den slutsats tvifvelaktig, som jag dragit af dessa senare.
De båda i Norge funna fragmenten af äVGL. utgöra tvänne pergamentsblad af ovanligt litet format (endast 5 tums höjd, 3 tums bredd). I Olai Petri krönika (Klem:s uppl. s. 49) yttras, sedan det först nämnts, att ”fördom dags woro icke så monga saker vthrettade i bescriffuen lagh som nw är” . . . ”Ja i
