emellertid möjligen kunna anföras såsom stöd för den meningen, att det ifrågavarande på Olai Petri tid befintliga fragmentet varit af något större omfång. Tvänne gånger anföras i Olai Petri krönika gamla lagstadganden, hvilka icke återfinnas i de nu bevarade landskapslagarne. Ena gånger heter på tal om jernbörden (s. 51): ”. . . och finnas än nw gambla laghböker[1] som sådana sett innehalla, om twiffuelachtiga saker, Stånde til jern och Gudz doom, warder han skäär ått jerne, wari frij, Brinner ått jerne wari felter[1]. Sådana ordh the ther stå i laghbokenne . . .” På andra stället läses följande (s. 82): ”Och ther före finnes bescriffuit i the gambla laghböker som her i Swerige brukades för trij eller fyra hundrade åår sedhan[1], at then som åtte så mykin jordh som han kunde begraffuas vthi[2], thet är siw fötther i längdenne och tree fötther i breddene, then recknades för jordhägande, än thå at han hade borth soldt all annor jordh. Men hade han och såldt sijn läghrestadh medt, så kalledes han all säla[1], then ther all jordh borth såldt hade, och räcknades icke för en bollfast mann, aff huilkit . . .” Anmärkningsvärdt är nu, att i dessa fall, i likhet med förhållandet vid hednalagens meddelande, men i olikhet med de här förut (s. 122) omnämda fallen, då Upplands- och Östgötalagarne — den senare just en gång i fråga om jernbörd — anföras, de gamla lagar icke nämnas, ur hvilka de båda, ålderdomliga stadgandena hemtats. Man skulle väntat, synes det mig, att Olaus Petri skulle äfven i dessa fall hafva anfört källan för de så märkliga lagstadganden, hvilka han meddelar, så framt denna varit honom bekant. Man
