Jag skall nu till slut återgifva hednalagens text i det skick, jag tänker mig den hafva haft i handskriften (med ungefär lika många ord på hvar rad och med lika många rader på hvar sida som i äVGL.-fragm.). Till ledning härvid tjena dels den här förut gjorda undersökningen om förhållandet mellan texterna A och B, dels skrifbruket i äVGL.-fragm. I senare afseendet kan följande märkas. I äVGL.-fragm. nyttjas oftast ſ (jfr här förut s. 129), någon gång s; v står ofta för u; mz är förkortning för með (en gång utskrifvet i fragm.) h’ för han. Liksom i äVGL.-fragm. är ƙ tecken för ſk. Stora bokstäfver och punkter har jag insatt godtyckligt. I mötaz har jag insatt z efter tapaz, byriaz i äVGL.-fragm.; det kan i B lätt ha ändrats till s. Vid smärre afvikelser mellan A och B har jag valt skrifsättet i A i följande fall: c för k, såsom ofvan (s. 128) nämts; o i houuð- (jfr äVGL.-fragm:s stouur), der B har u; u framför vokaler, der B har w; v i början af ord, där B har w; däremot skrifsättet i B i följande fall: (oftast) æ, der A mest, liksom i krönikan, genom tyskt inflytande har e; a i gialdvm (jfr äVGL.-fragm:s gialda, gialdi), der A har gieldum; u (v) i vgildum, der A har ogildom; formen ælla för eller i A (jfr härom s. 139) anm. under texten). Framför r har jag, i öfverensstämmelse med äVGL.-fragm. (t. ex. havr), skrifvit r i st. f. w i B, u i A. — På ett enda ställe har jag vidtagit en ändring af texten, sådan denna lyder både i B och (i några afskrifter) i A och möjligen lydt i originalhandskriften. Det meningslösa ordet van i orden þa mun han van vara —, har jag nämligen med en nära till hands liggande rättelse återgifvit med þan, hvars þ dock blifvit utmärkt med kursiv stil till angifvande af att den ursprungliga texten möjligen frångåtts. Det är nämligen ganska antagligt, att denna senare redan haft skriffelet (jfr s. 129 och n. 1); men det kan ock
