hända, att þ i handskriften blifvit otydligt, så att man ej såg det lodräta strecket öfver och under bågen, hvarvid þ lätt kunnat läsas som v. Med denna rättelse þa mun han þan vara sum han heitir får man en god mening: då man den vara (= vara det, på nysvenska), som han heter, d. v. s. en man, som ”ej är mans make och ej man i bröstet”. — På ett ställe är troligen ett ord öfverhoppadt, nämligen der det heter þa se han ᛘ þæss værri þet talaþi han eig halla þorþi; mellan værri och þet synes partikeln at eller ær vara utesluten. Jag har dock ej ansett nödigt att rätta detta.
Några smärre anmärkningar rörande den på nu angifvet sätt rekonstruerade textens förhållande till äVGL.-fragm. har jag ansett lämpligast kunna meddelas nederst å s. 139, 140 under sjelfva texten och öfversättningen.
En så vidt möjligt ordagrann öfversättning har jag trott mig böra till en och annan läsares tjenst vidfoga den ålderdomliga texten. De ställen, der jag afviker från den af Schlyter i glossaret till UL. och LL.-Ordb. gifna tolkningen, må här särskildt skärskådas. Vid stället oc markar han a iarþu fattar Schlyter han som objekt till markar och öfversätter: ”utmärker honom i jorden[1], förmodligen genom nedsättande af en så kallad nidstång . . . såsom tecken dertill, att den som så märkt den andre[1] varit på stället och utropat honom som niding” (LL.Ordb; jfr UL. s. 376). Denna tolkning förefaller mig icke rätt sannolik. Jag förmodar, att han är subjekt till markar, satt efter verbet på grund af det föregående þa (þa opar han þry niþingx op oc markar han . .). Markar står sålunda absolut med betydelsen af göra ett märke. — Om tolkningen af glöþr orða værstr se här förut s. 117 — I uttrycket tunga houuðbani öfversättes det senare ordet af Schlyter med dråpare (UL. s. 348); men i LL.Ordb. s. 798 heter det, efter det att det ”Isl. höfuðbani, höfuðsbani”
