336
Bland de kämpaqvåden i den Nordiska Eddan, som genom tidernas vexlingar fullständigast bibehållit sig, äro de, som handla om den inom den Germaniska folkverlden framför alle beundrade och vida besungne Sigurd Fafnesbane. Kring honom och hans lysande hjelteslägt, de frajdade Völsungarne, och de med dem och sins emellan nära befryndade Gjukungarne eller Niflungarne och Budlungarne hade derföre uppstått en stor mängd af sägner och sagor, som bland Tyskar och Skandinaver under mer än ett halft årtusende lefde ett friskt lif, utbildande sig i en rik mangfald af qväden och dråpor. Utom i den äldre Eddan, återfinna vi, mer eller mindre vidlyftigt behandlade, delar af denna sång- och sagokrets i den yngre Eddan samt i Norna Gests och Völsungasagorna. Då det skulle leda till allt för stor vidlyftighet att här inga på en närmare utredning af det förhållande, hvilket dessa skrifter stå till hvarandra i afseende på ämnets behandling, må det vara nog att nämna, att de, utom i smärre omständigheter, i allmänhet sins emellan öfverensstämma. Det blifver således äfven ändamålsenligast att i det följande närmast afse den uppfattning af ämnet, som innehålles uti den Äldre eller Sæmunds-Eddan.
Utaf nämnda Eddas, till denna sångflock hörande, qväden är det isynnerhet två, hvilka närmast röra vårt ämne, och till hvilka vi derföre hufvudsakligen kunna hålla oss, nämnligen: Sigurd Fafnesbanes andra qväde och Fafnesmål. Men då de prosaiska tillägg, som här och der finnas inflickade mellan småvisorna, i kort sammandrag innehålla hufvudhändelserna, blifver det tillräckligt att i öfversättning meddela allenast dessa jämnte en och annan vers af sjelfva qvädena. Såsom en upplysande inledning härtill, må här dock först införas slutorden uti det näst föregående prosaiska Eddastycket Sinfiötla-lok eller:
