som hade en fransk chef (Labouchère) i nära förbindelse med det världsberömda engelska handelshuset Baring Brothers och som under hela denna tid spelar en hufvudroll i nästan alla stora internationella transaktioner af kommersiell och finansiell natur samt äfven ingriper i den högre politiken — ligga inne med ofantliga lager af socker och kaffe. Icke heller i afseende på råbomull visar sig någon större brist, särskildt på grund af tillförsel öfver Medelhafshamnarna Lissabon, Livorno och Triest; den första af dessa försvann emellertid genom Portugals eröfring på hösten 1807 och den andra genom Etruriens besättande i slutet af året. Holland kvarstod emellertid ännu som en viktig lucka, desto betänkligare från Napoleons synpunkt sedan han genom det andra Milanodekretet i december 1807 öfvergått till ståndpunkten att det ej fanns några neutrala och alltså ej längre kunde tolerera den amerikanska sjöfarten på de holländska hamnarna. De engelska industriprodukterna syntes visserligen vid årsskiftet 1807/08 ej komma in lika lätt som förut; men det skulle snart visa sig, att Napoleon underskattat styrkan af två krafter, som ständigt på nytt skulle resa sig mot hans planer: smugglingen och uppkomsten af nya handelsvägar.
Ser man slutligen på utvecklingen från engelsk synpunkt, så uppges det i de redan åberopade vittnesmålen inför ett parlamentsutskott, att sensommarens och höstens många motåtgärder från Napoleons sida vållade en plötslig stockning i handeln med fastlandet. Sjöfartspremierna, som vid Berlindekretets utfärdande hade stigit från 6 till 10 % men sedan igen nedgått ända till 4 %, uppgåfvos ha nått sådana belopp som 15, 20, 30 % före midten af oktober 1807; i 65 fall under september och oktober hade fartyg, som tagit last för kontinenten, begärt att ånyo få lossa den. Ser man på det objektiva material, som finns till sakens belysning, så kan man jämförelsevis exakt fastställa verkan af kontinentalblockaden under 1807. Särskildt anmärkningsvärdt är då, att den stora exporten af bomullsväfnader visar nästan alldeles oförändrade siffror (£ 9,708,000 mot £ 9,754,000 år 1806 och endast £ 7,340,000 i medeltal 1801—05, allt enligt de »officiella» värdena, som bygga på oförändrade enhetspriser från år till år); och ej heller den långt mindre betydelsefulla garnexporten visar någon stark nedgång (1807: £ 602,000 mot £ 736,000 år 1806 och £ 666,000 i medeltal 1801—05). De sannolikt mindre tillförlitliga siffrorna för totalexporten ange en något starkare men dock obetydlig nedgång, nämligen i förhållande till år 1806 8.1 % enligt »officiella» värden och blott 6.4 % enligt dekla-
