denna vara öfverallt under kläderna; där fyllde en pojke sina trasiga byxor med peppar inför allas ögon; andra hällde sirap i sina vida stöflar; ja somliga sade sig ha sett kvinnor gömma pudersocker under mössan i sitt svarta tofviga hår. Med dessa bördor satte de sig sedan genast i gång, för att därpå aflämna sina varor i vissa nederlag nära den inre stadsporten och få sin betalning. På detta sätt införskaffades oerhörda kvantiteter, och aftalen med dessa affärsmän i smått, ingångna blott på god tro, lära sällan ha brutits från någondera sidan.
För tullpersonalen kunde detta trolleri ej länge förbli doldt, och det lider intet tvifvel att den snart kunde ha hämmat det. Men det tycks alls icke ha varit meningen. Denna filtration — det var den tekniska termen — betraktades såsom en jaktmark, som man vårdar för att alltid kunna täcka sitt behof därifrån. Om man tog fast hvar tredje eller fjärde ’bärare’ (Träger) — det var folkets tekniska term — och behöll hans laddning, så gaf detta beslag tullmännen en vacker inkomst; men trafiken stördes ej däraf, ty förluster ingingo i kalkylen, och tullmännen hade blott att sträcka ut handen för att få allt hvad de behöfde. Många af dem voro väl också mutade af de förnämsta deltagarna. Visade sig ett obekant ansikte på post, så tillgrepos strategiska åtgärder; en tät kolonn formerades, några tungt beväpnade i spetsen offrades, och de öfriga trängde med stormsteg igenom, till åskådarnas stora förnöjelse. De mångfaldiga episoder och faror som omgåfvo detta ’Schuckeln’ eller ’Tragen’, den kamratanda och det goda humör hvarmed yrket bedrefs, den galghumor det skapade ha inspirerat en i sitt slag ingalunda föraktlig skald från detta eller något närliggande område till några ’Schuckel’-visor, som en tid framåt voro i folkets mun och voro nog så betecknande. Säkert är, att detta handtverk under flere år å rad var en källa till god förtjänst för de djupaste lagren af den fattiga befolkningen och afsevärdt minskade tiggeriet. När fattigvårdstjänstemännen frågade föräldrar, som fingo understöd, efter deras barns försörjning, så var svaret i allmänhet: ’Hee oder see drigt’.[1] Som sprungen ur jorden hade denna samhällets drägg plötsligt samlat sig, och på samma sätt försvann den också sedermera.»
Detta var ingalunda något utmärkande för Hamburg, ehuru det förhållandet, att ej blott Hamburgerberg utan äfven landställen och förlustelseställen lågo på den holsteinska sidan, i hög grad försvårade kontrollen och föranledde de råaste och mest motbjudande kropps-
- ↑ Han (eller hon) ’bär’.
