misk författare Galanti om den som »en nyttig handel, emedan den hindrar statens ruin», och på olika håll klaga Napoleons organ öfver att den anses som en fullt hederlig sysselsättning. Smugglingen hade också alldeles förlorat prägeln af en slumpartad genombrytning af tullkedjan på vinst och förlust; den hade bestämda affärsvanor med fasta provisioner växlande efter den trygghet man hyste för ett lyckligt resultat eller de svårigheter det mötte att tränga fram på olika orter och med olika varor (jfr s. 192). I Strassburg funnos »assureurs» af olika grader, af hvilka de förnämsta togo 40—50 % provision; 1809 ansågs kostnaden att passera Frankrikes gräns som regel vara 30 %, medan den förut berörda nya tullinjen Rees-Bremen kunde genombrytas för 6—8 %, och för ungefär samma pris kunde man få hvilken vara som helst insmugglad till Hamburg från Holstein. Ett starkt intryck af smugglingens affärsorganiserade karaktär ger också Napoleons Fontainebleaudekret (18 oktober 1810), där det noga skiljes på ledare eller företagare (entrepreneurs), assuradörer (assureurs), delägare (intéressés), styresmän för det praktiska utförandet (chefs de bande, directeurs et conducteurs de réunions de fraudeurs) samt till sist vanliga »bärare» (simples porteurs) som man finner en hel hierarki af smugglingsföretagens ledare, kapitalister, befattningshafvare och arbetarpersonal.
Det fanns emellertid en bestämd skillnad i afseende på lättheten att smuggla olika slags varor. De engelska manufakturprodukterna kommo visserligen in i stor skala, att döma af uppgifterna från Leipzig likväl framför allt garn; men de mötte motstånd hos statsledningarna äfven i Frankrikes flesta vasallstater, emedan man där af protektionistiska hänsyn gärna såg de engelska industriartiklarna utestängda. Helt annorlunda var läget beträffande kolonialvaror; här voro alla från regenten till daglönaren en tanke och en själ i sin önskan att bryta kontinentalsystemets järnband, och smugglingen hade följaktligen härvid endast hjälp och stöd att vänta.
Korruptionen Det ojämna i striden med den stora organisation smugglingen innebar ökades emellertid i högsta grad genom den genomförda korruption, som likaledes var utmärkande för all tidens förvaltning men framför allt för spärrningens.
Delvis utgjorde mutsystemet i äldre tid obestridligen helt enkelt en aflöningsform för statstjänarna, ehuru den betänkligast möjliga; och gränsen mellan sportler och mutor var ofta hårfin. Så skildras t. ex. i afseende på Bremen, hur de ständiga penningutpressningarna
