Sida:Kontinentalsystemet.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
134
KAP. III. KONTINENTALSYSTEMETS INRE HISTORIA OCH TILLÄMPKING

Ni har behof att sälja ert brännvin, så ha engelsmännen behof att köpa det. Bestäm de punkter, där de engelska smugglarna skola komma och hämta det, och låt dem betala med penningar men aldrig med varor»; och i ett bref två år senare till sin finansminister Gaudin (29 maj 1810) utvecklar han på följande sätt »den handel som bedrifves med hjälp af smugglarna»: »Min afsikt är att gynna lifsmedelsexporten från Frankrike och myntimporten från utlandet. Man skulle samtidigt kunna pålägga en dryg afgift, som blefve nog så inbringande. . . . För öfrigt skulle jag vara mycket böjd att släppa in smugglarna endast i Dunkerque, såvida icke praxis fordrar att de mottagas också i Vlissingen». Hela tankegången sådan den framträder i detta senare bref är alltså nästan grotesk; metallinflödet skall befordras genom smugglarna, som bemötas med sådan egard, att t. o. m. deras vanor respekteras — det sistnämnda särskildt slående vid en jämförelse med Chaptals framställning af Napoleons framfart med den legitima handeln, hur han ville kommendera den som en bataljon och hänsynslöst dirigerade den än hit och än dit. Smugglarna utgjorde emellertid förutsättningen för Dunkerques blomstring och gjorde denna stad till ett undantag från den allmänna förlamningen af näringslifvet i hamnstäderna; det var därför en allvarlig sak för staden att se smugglarna flyttade därifrån, såsom Napoleon hotade att göra 1811.[1]

Naturligtvis framträdde denna välvilja för smugglarna endast när de tjänade regeringspolitikens intressen; eljest rådde eller borde åtminstone råda en strid på lif och död. Normaliteten däremot inskränkte sig ej till dessa fall utan gällde öfver hela linjen, och regeringarna kämpade en ojämn strid emot smugglarna. I en passus talar Mollien om hopplösheten för 20,000 tullnärer med kända stationer att bevaka en gräns hotad af mer än 100,000 smugglare, som antogos ha goda korrespondenter i Paris och dessutom gynnades af befolkningen.[2] Enbart för Hamburg funnos enligt Bourriennes uppgift ej mindre än 6,000 smugglare en siffra som naturligtvis ej mer än Molliens kan göra anspråk på att uttrycka annat än en allmän föreställning om smugglingens enorma omfattning.

Af särskild betydelse är den organiserade eller bättre uttryckt kommersiella karaktären hos smugglingen. I Neapel talade en ekono-

  1. Corresp. de Nap. n:r 13 718, 16 508. — Lettres inéd. (ed. Lecestre) n:r 874, 877. — Chaptal, Souvenirs 274—78. — Tarle, Kont. blokada I 306 f., 615 f. — (Kursiv. af E. H.)
  2. Mollien, Mémoires III 10.