engelska industriprodukterna. Det nya systemet innebar i öfverensstämmelse härmed ett obevekligt förbud för engelska varor men gaf efter i afseende på kolonialvarorna, som släpptes in emot väldiga tullsatser. I den mån systemet i denna form kunde genomföras, uppnådde Napoleon att åtminstone ej gynna Englands industri utan blott dess handel. Att undantaget formellt begränsades till prisgods, spelade ingen roll i verkligheten. Visserligen förklarade Napoleon i ett bref till Eugène, att alla kolonialvaror som ej kapats eller beslagtagits skulle förbli utestängda, men enligt Thiers påbjöds uttryckligen i tullverkets korrespondens, att detta ej skulle iakttas strängt, och om medgifvandets faktiska utsträckning till alla kolonialvaror kan intet tvifvel råda.[1]
Hvad beträffar tullsatserna var ju principen, att de skulle motsvara smugglingskostnaderna; och då Holland den 9 juli 1810 införlifvades med Frankrike, bestämdes det i ungefärlig anslutning till den nyssnämnda januarilagen, att de stora därvarande kolonialvaruförråden skulle få släppas in i kejsardömet mot en afgift, som i införlifningsdekretet sattes till 50 % af värdet men som enligt en något senare förklaring skulle utgöra 40 eller 50 % allt efter tiden för deklarationen. Denna princip öfverfördes ej blott till Frankrike utan till alla vasallstaterna, hvilka nu blefvo föremål för samma oblidkeliga påtryckning i afseende på det nya systemet som de förut hade blifvit i afseende på kontinentaldekreten och som i allmänhet fogade sig till formen minst lika lydigt som då. Men till yttermera visso skulle hvarje kolonialvarulager, som befann sig på ända till fyra dagsresor från franska gränsen, anses ämnadt att skada Frankrike och därför underkastas visitation af franska trupper, som också kommo till vederbörlig användning för ändamålet. För att det rätta eftertrycket skulle uppnås var meningen, att den nya ordningen skulle genomföras på en gång öfver hela kontinenten, så att varorna ej skulle ha något land dit de kunde fly undan för de väldiga pålagorna; och åtminstone Eugène fick därför order att (tills vidare) hålla det nya påbudet hemligt. Närmast med hänsyn till kaparna men ej blott för deras räkning medgafs, att afgiften kunde få erläggas in natura, d. v. s. med motsvarande del af de varor som skulle komma in, liksom med växlar; därförutan hade beloppen säkert i en mängd fall varit omöjliga att utkräfva. Hvarje innehafvare af kolonialvaror var skyldig att deklarera dem, så att, enligt Thiers' ut-
- ↑ Lagen 12 jan. 1810: Bull. des lois IV. série n:r 260: 5122. — Till Eugène 6 aug. och 19 sept. 1810: Corresp. de Nap. n:r 16 767, 16 930. — Thiers, Histoire du consulat et de l'empire, bok 38, XII (1855) 186 not.
