tryck, alltsammans togs vid försök till underslef och hälften togs vid deklaration.
Trianontariffen 5 aug. 1810 Hela denna ordning har fått sitt namn efter Trianontariffen den 5 augusti 1810, som hör till det nya systemets grundläggande påbud. Den bestod ej i procentuella värdetullar utan fastställde specifika tullar efter vikt (pr 100 kg.) på de olika kolonialvarorna; 40- och 50 %-afgifterna tyckas emellertid fortfarande ha tillämpats för resp. prisgods och genom licens infördt gods. Hur enorma tullsatserna voro, framgår kanske enklast af en jämförelse med de högsta tullsatserna, nämligen för varor från icke-franska kolonier, i 1806 års förut (sid. 57) berörda tariff, som dock redan den var slutstenen på en serie tullstegringar. Våldsammast var tullsatsen på råbomull, som ännu 1804 belagts med endast 1 franc pr 100 kg. och 1806 fått beloppet höjdt till 60 francs samt under kejsardömet blifvit underlag för en hufvudgren af den nya industriella utvecklingen; sydamerikansk och långstaplig Georgia-bomull fick nu betala 800 francs, levantinsk vid import sjövägen 400 och öfver tullkamrarna vid Rhen 200, annan (utom napolitansk) 600 francs. Uppdelningen var tydligen afsedd att hårdast träffa den vara som mest berodde af engelsk import. Redan förut (sid. 98) har ock delvis berörts, att alla varor från franska (holländska) kolonier med motsvarande fartyg voro fria samt att direkt import med amerikanska fartyg blott betalade en fjärdedel af beloppet — något som visserligen ingenting hade att betyda, då den engelska blockaden hindrade all dylik direkt import. Indigo höjdes från 15 fr. (1803) till 900 fr., hvarpå i januari 1813 följde en ny höjning till 1,100 fr., kryddnejlikor från 3 fr. (1806) till 600, té från 3 fr. + i vissa fall 10 % af värdet till 600 fr. för grönt och 150 för annat, kaffe och kakao från resp. 150 och 200 (1806) till 400 och 1,000 fr., medan fin kanel, kochenill och muskot, som ej specificerats i de äldre tarifferna, alla betalade 2,000 francs pr 100 kg. Genom ett tilläggsdekret (27 sept.) utökades tariffen med ett tjugutal nya rubriker.
Fontainebleaudekretet 18 okt. 1810 Då nu en väg realiter öppnades för legitim tillförsel af kolonialvaror, gällde det emellertid för Napoleon att icke blott så mycket starkare träffa den olofliga importen af dessa varor utan också göra afsättningen af de engelska industriprodukterna omöjlig. Denna tankegång ligger till grund för den oerhörda skärpning af tullagstiftningen som betecknas af Fontainebleaudekretet den 18 oktober 1810, det sista af de stora påbuden på området. Såväl de nu införda straffen som behandlingen af varorna inneburo en återgång till prohibitivsystemets
