Sålunda ha vi sökt medge fastlandet så stor del af handeln som är möjlig öfver Storbritannien» — hvarom ej finns ett ord i den enda då gällande Order in Council af 1809 — »och att alla våra senare föreskrifter och hvarje ändring i systemet genom nya förordningar eller metoder för tilldelning och vägran af licenser ha haft till ändamål att uppmuntra de neutralas handel via Storbritannien». Licenserna voro sålunda i första hand ett smidigt medel att genomföra den en gång utstakade politiken. Detta hindrar visserligen ej att de, som vi sett, genom oduglighet och slapphet hos förvaltningen ofta kommo att tjäna helt andra syften; men ej heller dessa missbruk inneburo, att engelska regeringen alldeles släppte greppet på licensväsendet. Så t. ex. berodde den lätthet norrmännen länge hade att få licenser, trots att ju den dansk-norska monarkien var i krig med England, på engelsmännens behof af de norska trävarorna. När sedermera en påtryckning ansågs önskvärd af politiska skäl, hvilket var just då Norge led oerhördt af lifsmedelsbrist, upphörde licensgifningen faktiskt helt och hållet, ehuru under form af anspråk på säkerhet till belopp som ej voro möjliga att åstadkomma (3-4,000 pund sterling pr licensbref).
Äfven i sin konsekventa form föranledde emellertid licenssystemet på många håll i England bittert motstånd, särskildt i sjöstäderna; Hull, Sunderland, South Shields, Scarborough, Aberdeen etc. öfversvämmade under 1812 parlamentet med petitioner emot licensväsendet, till stor del af motsatt anledning mot oppositionens vanliga. Synpunkten var nämligen här, att man släppt fram de neutrala till alldeles för stor andel i sjöfart och handel, i syfte att uppnå förbindelse med de själfblockerade fastlandshamnarna, och vidare låtit engelsmän frakta varor på neutrala fartyg i strid mot navigationsakten samt härigenom oafsiktligt gjort det möjligt t. o. m. för Napoleon själf och hans bundsförvanter att under neutral flagg och med engelska licenser oantastadt deltaga i handeln. Ett exempel nämndes sålunda på att 37 fartyg härigenom 1810 obehindradt kunnat gå från Arkangelsk till Holland; det sistnämnda berodde emellertid uppenbarligen på den vanliga ouppmärksamheten i systemets tillämpning. Däremot kunde regeringen i fråga om att insläppa utländska fartyg och sjömän peka på omöjligheten för den engelska handelsflottan att räcka till för alla uppgifter och gagnet af att tränga fram till fastlandsmarknaderna under neutral flagg, när det ej kunde ske under engelsk — det senare en synpunkt som i högsta grad bekräftades af Napoleons uppfattning. Öfver hufvud taget förblefvo de engelska licenserna trots sin tropiska växtlighet åt-
10—181359. Heckscher, Kontinentalsystemet.
