Sida:Kontinentalsystemet.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
144
KAP. III. KONTINENTALSYSTEMETS INRE HISTORIA OCH TILLÄMPNING

som den borde uppmuntras i verkligheten, blef oppositionen så till vida regeringen svaret skyldig.

Motståndet mot licenserna fick emellertid näring genom den löslighet, hvarmed det hela sköttes af den inkompetenta förvaltning, som då stod England till buds. I ett fall hade t. ex. gifvits två licenser som medförde en eljest förvägrad rätt att importera spirituosa, enligt hvad vederbörande minister (Rose) uppgaf genom ren misskrifning af den tjänsteman i Board of Trade som uppsatt papperen. Enbart den ena af dessa licenser påstods ha inbragt sin lycklige ägare 4,000 pund sterling, och Baring, »Europas, kanske världens förnämste köpman», förklarade, att han med nöje skulle betala 15,000 pund (270,000 kr.) för en dylik licens. Vid ett annat tillfälle påstods oemotsagdt i parlamentet, att 2,000 guineas (= 2,100 pund st.) betalats för två licenser på handel med Ile-de-France (Mauritius) och Guadeloupe samt att mutor öppet gåfvos för ändamålet, ehuru ej till själfva Board of Trade. Att de engelska licenserna öppet köptes och såldes ej blott i England utan på hela kontinenten, var en världskunnig sak; de voro en ren handelsvara såväl i Göteborg och i Norge som t. o. m. i de franska sjöstäderna, t. ex. Bordeaux och Amsterdam. Oppositionen, som naturligtvis höll på parlamentets rättigheter gentemot regeringen, invände också — på samma sätt som fallet varit här hos oss under det nu pågående kriget — att licenssystemet gaf regeringen inkomster utan parlamentets kontroll och därför var inkonstitutionellt.

Å andra sidan utgjorde licenserna en påtaglig fördel icke blott för engelska regeringen utan öfver hufvud taget för den engelska politiken utåt, genom att tillåta en reglering af utrikeshandeln efter omständigheterna utan proklamering af mer eller mindre omstridda folkrättsliga grundsatser, och stämde så till vida mycket bra öfverens med det engelska offentliga lifvets allmänna skräck för doktriner och principförklaringar. Det var faktiskt licenssystemet som möjliggjort den formella eftergift i afseende på de ursprungliga Orders in Council, hvilken skett genom den nya Order in Council den 26 april 1809, i det att de gamla föreskrifterna realiter kunnat bibehållas utan att sättas på papperet, helt enkelt genom att göras till förutsättning för licensgifning. Detta kom alldeles öppet till uttryck exempelvis i det bref markisen af Wellesley såsom utrikesminister tillställde Englands nya sän- debud i Washington, Foster, 1811. Däri hette det bl. a.: »Ni finner, att syftet med vårt system ej var att krossa handeln med fastlandet utan i stället att motverka ett försök att krossa den brittiska handeln.