Hoppa till innehållet

Sida:Kontinentalsystemet.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


6
KAP. I. KONTINENTALSYSTEMETS FÖRUTSÄTTNINGAR

se i allt väsentligt just som frukt af den merkantilistiska periodens insats i historien.

Härmed är ej blott handelskrigens tillvaro utan äfven deras rikt- ning klar. Deras syfte måste vara att pressa ut det mesta möjliga af egna varor till fiendens land och såvidt möjligt hindra fienden att få in några varor alls i ens eget land. Eftersom detta, just på grund af den antydda åskådningen, var målet för handelspolitiken äfven i fred, var öfvergången från fred till krig på det ekonomiska området ganska lätt gjord, och man får i den tidens handelspolitik en obestridlig helgjutenhet, som strängt taget saknas i nutidens. I nutiden liksom på merkantilismens tid arbeta de flesta stater, styrda af »den naturliga människans» ekonomiska insikter, under freden på att försvåra tillförseln af utländska varor och (ehuru detta i verkligheten hindras af det förra) att pressa ut de egna produkterna på världsmarknaden. Men i krig kasta de nu plötsligt om, antingen till den inverterade ståndpunkten att uppmuntra import och försvåra export eller till att öfver hufvud hindra både import och export från, till och för fienden. Häri ligger gifvetvis icke något omdöme om den ena eller andra politikens större berättigande, blott ett framhållande af den åtminstone skenbart större inkonsekvensen i nutidens handlingssätt. En viktig del af det följande skall just ägnas åt att undersöka, i hvad mån den äldre metoden kunde väntas nå sitt mål, att krossa fienden genom ekonomiska medel. Det skall därvid också visa sig, att medan den äldre tendensen i krig stod i nära öfverensstämmelse med handelspolitiken i fred, var dess ställning till sjökrigsrättens allmänt tillämpade metoder långt mer inkonsekvent.


I. Handelspolitik Till en början är det emellertid lämpligt att något närmare följa handelspolitikens utveckling under århundradet före kontinentalsystemet och därvid närmast på det område, där den stora handelsspärrningen främst skulle sätta in, nämligen i förhållandet mellan England och Frankrike.

Fransk-engelskt handelskrig England och Frankrike hade som bekant varit hvarandras motståndare (med vissa längre mellantider) alltifrån den tidiga Medeltiden, och sedan merkantilismen vunnit terräng hos båda, måste deras inbördes handelspolitik därför i hög grad få sin prägel af de sträfvanden som nu antydts. För att icke gå längre tillbaka i tiden än till midten af 1600-talet, framträder motsatsen i tullförfattningarna åtminstone sedan 1660; och från 1678, då länderna på ett hår när råkat i verkligt krig,