Hoppa till innehållet

Sida:Kontinentalsystemet.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
7
HANDELSPOLITIK

kan man betrakta handelskriget och den ömsesidiga afspärrningen mellan de nära grannarna som det normala tillståndet. Efter Stuartska husets afsättning i England och krigsutbrottet 1689 inträdde en ytterligare skärpning, och sin definitiva form fick handelskriget med det nya krigsutbrottet 1701. I sammanhang med freden i Utrecht 1713 gjordes ett ryktbart försök att få också den kommersiella striden bilagd genom en handelstraktat, och god vilja fattades knappast vare sig på franskt håll eller hos den då sittande toryregeringen i England. Men i andra kretsar i England, särskildt industriella och kommersiella, blef motståndet för starkt, och traktaten beröfvades de två bestämmelser som gåfvo den betydelse, nämligen om ömsesidig behandling som mest gynnad nation och om ömsesidigt upphäfvande af alla förbud och tullskärpningar sedan 1664 eller i vissa fall 1699. Följden blef att afspärrningen från båda hållen upprätthölls utan nämnvärda undantag större delen af 1700-talet igenom, sammanlagdt öfver hundra år.

Beskaffenheten af detta hundraåriga handelskrig mellan Frankrike och England måste belysas, om man skall kunna förstå kontinentalsystemets motsvarande utformning. I England förbjöds exempelvis 1678 all import af franska viner, vinättika, brännvin, linne, kläde, siden, salt, papper, äfvensom fabrikat hvari ingick franskt silke, fransk tråd, ull, hår, guld, silfver eller läder. Importen från Frankrike utdömdes i princip af själfva lagen såsom af ondo (»a common nuisance»), och de franska varorna skulle förstöras samt fingo ej landsättas ens om de uppbringats af engelska krigsfartyg eller kapare. Sedan man 1685 öfvergifvit denna direkta förföljelse af de franska varorna och i stället lagt extra tullsatser på en hel del bland dem, följde emellertid en rad skärpningar på franskt håll. Vid krigsutbrottet 1689 återgick man då principiellt i England till 1678 års ståndpunkt. Nu infördes formligen ett allmänt importförbud på franska varor, och det bestämdes, att beslagtagna flytande varor skulle hällas ut i skog eller sjö eller förstöras på förvaringsplatsen, medan tyger, papper, salt och annat skulle brännas offentligen. Den protektionistiska karaktären af dessa mått och steg framgår utan närmare förklaring; det gällde framför allt att hindra fiendens produkter från att konkurrera med de inhemska, d. v. s. från att nå det egna landets konsumenter. Frankrike, som i allmänhet synes ha varit något i efterhand, upptog i synnerhet efter det nya krigsutbrottet 1701 samma metoder. När Adam Smith, som jämte annat också var skotsk tulldirektör, mer än åttio år efteråt i tredje upplagan af sitt berömda verk gick närmare in på detaljerna i