egna ordrika förklaringar till licenssystemet, omväxlande med högst förvillande och dunkla framställningar af sammanhanget. »Här måste upprepas hvad Ni redan bör ha förstått», heter det i ett ovanligt klargörande bref till Eugène, vicekonungen i Italien (19 sept. 1810), »nämligen hvad som menas med en licens. En licens är en tillåtelse för ett fartyg, som uppfyller däri uppställda fordringar, att in- eller utföra ett visst af de i licensen angifna varuslagen. För dessa fartyg äro Berlin- och Milanodekreten af noll och ingen giltighet.» Och hvilken nästan Licensdekretet 25 juli 1810 alltomfattande räckvidd denna suspension af kontinentaldekreten fick, framgår af ett uttryckligt dekret, det s. k. licensdekretet den 25 juli 1810 liksom af en mängd bekräftelser från Napoleons sida under den följande tiden. Det fastslogs nämligen i licensdekretet, att från och med 1 augusti 1810 intet fartyg med utländsk destination fick lämna Napoleons (»våra») hamnar utan en licens, underskrifven med Napoleons egen hand. Om fartyget var destineradt till någon af rikets hamnar eller till kustfart i Medelhafvet fordrades ett mer allmänt tillståndsbevis (acquit-à-caution) men därjämte skriftlig förbindelse, som ej annullerades förrän ankomsten till den franska hamnen bevisligen ägt rum. Alla fartyg, som ägnade sig åt »le grand commerce» eller »la grande navigation», måste alltså ha licens, hvartill gafs den högst betecknande motiveringen, att ingen sådan trafik var möjlig utan besök i engelsk hamn eller åtminstone visitering af engelsmännen — som enligt Milanodekretet medförde »denationalisering och konfiskation och deras licens; »från den stunden måste de också ha min». Trots att både Berlin- och Milanodekreten på det strängaste förbjödo all förbindelse med England och allt anlöpande af engelska hamnar, gjorde Napoleon sig nu en ära af att franska fartyg besökte engelska farvatten och gingo ända till London, ehuru under neutral flagg. »Under denna förklädnad tar England emot dem och jag skrifver det lagar, på grund af dess tryckande behof af handelsförbindelse». Det var ej underligt, att en dylik frontförändring, som 1812 exempelvis ledde till licens för import af ris från London, gjorde många vimmelkantiga.
Emellertid är det en gifven sak, att licenser hvarken för besök af England eller öfver hufvud taget gåfvos utan vidare. Till en början måste de i allmänhet betalas, vanligen med höga belopp. 30—40 napoléoner (6—800 francs) omtalas tidigt, sedermera räknades t. ex. 40 napoléoner (800 francs) plus 30 francs pr ton hvete, 15 francs pr ton råg vid export från hansestäderna som billigt, och importlicenser för kolonialvaror från England betingade ända till 300 napoléoner eller
