ombord; men då de icke blott voro importförbjudna i England utan dessutom i allmänhet ur stånd att täfla med engelska industriartiklar, kunde någon afsättning för dem knappast komma i fråga. Och det ligger i sakens natur, att sätten att kringgå ett dylikt exportpåbud måste vara ännu mer mångskiftande än i afseende på importhindren samt knepen dess flere. Öfver hufvud får det nog anses vara en allmän regel, att rena maktbud på det ekonomiska området ha långt mindre möjlighet att göras effektiva i positiv riktning än i negativ. Det är nämligen i flertalet fall nästan omöjligt, att det positiva maktbudet skall kunna gälla annat än den ekonomiska transaktionens yttre form, medan den negativa föreskriften eller förbudet långt förr kan göra transaktionen omöjlig till både innehåll och form. Naturligtvis exporterade man varor, när det påbjöds. Men kvaliteten af varorna kunde svårligen fixeras i påbudet, och därför blef följden, att man köpte upp allt möjligt skräp, länge sedan urmodiga eller från början odugliga artiklar (med franskt idiom: »näktergalar» — rossignols — som endast sjunga om natten), som kunde köpas för en spottstyfver men sedan åsättas hvilka priser som helst. Under dessa förhållanden kunde det naturligtvis mindre än någonsin komma i fråga att verkligen importera varorna till England, och det medgafs öppet t. ex. i franska handels- och industrirådet 1812 samt var för öfrigt allmänt kändt, att de helt enkelt sänktes i hafvet. Allt detta gällde den del af Napoleons politik, som i någon mån hade sammanhang med kontinentalsystemet, nämligen handeln med England. I afseende på de med kejsardömet införlifvade eller förbundna länderna voro möjligheterna sannolikt större, emedan fartygen kunde kontrolleras vid sin ankomst med franska varor, men tydligen var detta utan allt värde som vapen i kraftmätningen med fienden.
Sjöfartsmonopol Licenssystemet utbyggdes slutligen också till en rent protektionistisk åtgärd beträffande den franska sjöfarten. Redan i sitt bref till marinministern Decrès samma dag som Milanodekretet (ofvan sid. 87) hade Napoleon föreskrifvit att alla icke-franska fartyg skulle kvarhållas i hans hamnar, och nu tillämpades licenssystemet i syfte att skapa ett så gott som fullständigt monopol för den franska handelsflottan. Särskildt öppenhjärtig är i denna riktning kejsarens kommentar till licensdekretet den 25 juli i ett bref till hans ställföreträdare i Holland efter detta lands införlifning, ärkeskattmästaren furst Lebrun (20 augusti 1810). Efter påpekning, att enligt dekretets första artikel intet fartyg kan afgå till utländsk hamn utan licens, fortsätter han:
