»Paragrafen . . . . gäller alla slags franska, neutrala eller främmande fartyg, med det undantag (sic), att jag ej lämnar licenser åt andra än franska fartyg, eller i två ord, att jag ej vill veta af något neutralt fartyg, och i själfva verket finns det heller intet sådant i realiteten, de bryta alla blockaden och betala tribut åt engelsmännen. Hvad beträffar ordet främmande, så betyder det främmande för Frankrike. Sålunda kunna främmande fartyg ej handla med våra hamnar eller utlöpa från dem, emedan det ej finns några neutrala.» Enligt ett förut citeradt bref till Eugène (den 19 sept.) utvecklar Napoleon närmare, huruledes han med undantag endast för naturaliserade kapade fartyg fordrar att fartygen t.o.m. skola vara byggda i Frankrike. Utan undantag gällde detta visserligen ej, ty licenser förekommo i särskilda fall äfven för förbundna eller neutrala staters fartyg, liksom exempelvis de Napoleon direkt tillhöriga hansestäderna, Danzig och städerna i Italien fingo licenser till sitt förfogande, ehuru ofta mot extra dryga afgifter; men bundsförvanter voro som regel lika rigoröst utestängda som neutrala. Särskildt slående framträder systemet gentemot Frankrikes trognaste bundsförvant Danmark, som såg alla sina fartyg i franska hamnar beslagtagna och kvarhållna trots oändliga förhandlingar och trots understöd äfven af Davout; när fartygen slutligen på våren 1812 blefvo lössläppta — 80 st. lågo då kvar — skedde det på villkor att utföra sådana mängder franska sidenvaror, att saken blef omöjlig. Taktiken får sin rätta bakgrund af att Danmark samtidigt måste underkasta sig såväl att tillhandahålla andra fartyg för spannmålstransport till Holland som att ställa officerare och matroser till förfogande för den örlogsflotta Napoleon utrustade mot England på Schelde.[1]
Det kan alltså ej lida något tvifvel, att kontinentalsystemet i flere afgörande hänseenden spårat ur; i stället för att drabba fienden hade det delvis skjutit förbi honom och blifvit ett medel att drifva fram Frankrikes — riktigt eller oriktigt fattade — intressen på bekostnad af dess egna medhjälpare i striden mot England. Denna riktning hade den egentliga tullpolitiken haft redan från början, och dess fortsatta utveckling, som var denna lik, skall framställas i sammanhang med systemets verkningar på fastlandet i nästa kapitel. I hvilken
- ↑ Licensdekretet 25 juli 1810: tryckt Martens, N. Rec. I 512. — Corresp. de Nap. nr 13 398, 16 224, 16 767, 16 810, 16 930. — Lettres inéd. (ed. Lecestre) nr 652, 874, 927, 928, 929, 972, 1 082. — Servières 134—39, 265 ff. (fylligaste framställn.). — Schäfer 436 f. — Tarle, Kont. blokada 1 310 f., 560. — Holm, D.-N. H. VII: 2 54 f., 188 f., 267 f., 271 f., Henv. s. 18.
