dogo. Äfven dödsdomar förekommo och verkställdes, såsom Rist riktigt anger i sitt nyss citerade yttrande, ehuru ej med stöd i Fontainebleaudekretet. Hela systemet blef naturligtvis ännu mer förhatligt genom licensväsendet som bakgrund; Bourrienne uppger, att en familjefar var nära att bli arkebuserad 1811 för att ha infört ett litet »bröd» socker i Elbedepartementet, kanske samtidigt med att Napoleon underskref licenser för import af en million stycken. I Hamburg gaf systemet dessutom anledning till alldeles meningslösa trakasserier i förening med de vanliga laglösa plundringarna från funktionärernas sida, särskildt svåra därigenom att Holstein med oupplösliga band var förenadt med Hamburg och nu efter hansestädernas annexion plötsligt fann kejsardömets gräns gå mellan Altona och Hamburg. De mest elementära ekonomiska funktioner måste då afstanna på grund af prohibitivlagstiftningen, ända därhän att de holsteinska bönderna i början förmenades rätt att återföra öfver gränsen betalningen för aflämnade lifsförnödenheter — emedan det ej var tillåtet att föra penningar ur landet.
Jämte den nya rättskipningen på Fontainebleaudekretets grund tog Napoleon nu sina militära maktmedel till hjälp i större utsträckning än någonsin förr. Massénas armékår, numera under Oudinots befäl, förlades i en linje från Boulogne utefter Brabants och Hollands kuster med sin starkaste division i Emden för att bevara förbindelsen med hansestäderna. Därefter vidtog Davouts armékår, enligt Thiers »den vackraste, pålitligaste och starkast organiserade, den oöfvervinneliga tredje kåren», den enda af hela Napoleons armé som nu under den korta fredspausen på fastlandet hölls på krigsfot. Den bestod af tre divisioner, hvar och en på fem infanteriregementen à fyra bataljoner jämte 80 kanoner, hvartill dessutom kommo en kyrassiär- och en lätt kavalleridivision samt en stor belägringspark äfvensom till sist kanonslupar i flodmynningarna; yttersta utposten af denna linje var general Rapps styrka i Danzig. I ett bref till Davout, bäraren af denna organisation (28 september 1810), gaf Napoleon detaljerade anvisningar hur de olika generalerna med sina styrkor skulle fördelas och förklarade uttryckligen, att de två divisioner han höll utefter tyska Nordsjökusten hade till enda uppgift att hindra smugglingen. Också betydliga fästningsanläggningar kommo under de sista månaderna af 1810 i samma syfte till stånd efter kusten, sedan en tanke att utan välde till sjöss söka eröfra Helgoland hade måste uppgifvas.
Som var att vänta stötte genomförandet af de nya dekreten på be-
