Konfiskationer tydligt större hinder i vasallstaterna än i de införlifvade områdena. Trianondekretet fick i början åtminstone enligt fransk uppfattning förbli en död bokstaf i alla Rhenförbundets stater utom Baden; Preussen gjorde liksom Sachsen ett försök att undanta råvarorna från tariffen, och de något mer oberoende staterna Ryssland, Österrike och Sverige införde den öfver hufvud taget såvidt bekant aldrig. Det förefaller som om just detta passiva motstånd under augusti och september 1810 medverkat att drifva fram Fontainebleau dekretet i oktober. Det stora dekret för Frankrike, som vanligen bär detta namn (den 18 eller möjligen 19 oktober), föregicks nämligen af ett några dagar förut utfärdadt dekret för storhertigdömet Frankfurt (14 oktober); det efterföljdes af motsvarande påbud från de öfriga Rhenförbundsstaternas, Danmarks och Schweiz’ sida. Ryktbarast och mest dramatiskt var Napoleons ingripande i Frankfurt. Ehuru denna stad och det åt den siste kurfursten af Mainz skapade storhertigdöme, som bar dess namn, nominellt var en suverän stat, inryckte plötsligt den 17 och 18 oktober två franska infanteriregementen i staden, utan att storhertigen ens underrättats, alla portar besattes och artilleri placerades på torget, hvarefter dekretet anslogs och deklaration påbjöds af alla koloniala och engelska varor. Fransk tullpersonal undersökte alla lager, förseglade hvalfven samt beslagtog böcker och bref; hela den stora samfärdseln stoppades. En våldsam upphetsning inträdde, då det var meningen, att alltsammans skulle konfiskeras, men den lade sig något, då kolonialvarorna genom ett nytt dekret släpptes mot tullbetalning enligt Trianontariffen. Som vanligt förekom underslef i stor skala, men icke desto mindre beräknar Darmstädter franska statskassans vinst till 9 mill. francs.
Att det direkta franska ingripandet sålunda lät vinsten gå de andra staterna förbi, gaf fart åt dessas egna åtgärder, och en allmän ifver att åtminstone utvärtes ställa sig de nya dekreten till efterrättelse började därför, så att kolonialvaror öfverallt togos i beslag. I Frankfurts västtyska motsvarighet Leipzig befann sig en enastående mängd kolonialvaror just på hösten 1810, såsom förut är omtaladt (sid. 128); men sachsiska regeringens stora intresse i mässornas bevarande hindrade tydligen där kraftigare åtgärder emot dessa alltid lika eftersökta varuslag. Till det mest betecknande höra åtgärderna i Holstein, som hade blifvit ett af hufvudområdena för lagring af kolonialvaror. För att få dem i sin hand medgaf Napoleon nu, att de under en begränsad tid skulle få införas till Hamburg mot Trianontariffens afgifter, och lät samtidigt danska regeringen påbjuda motsvarande pålagor inom
