dersachsen och Westfalen skapat, så skulle verkan likväl icke bli någon annan än att öka tillförseln af kolonialvaror från Ryssland öfver Königsberg och Leipzig.
Äfven antaget att konungen af Sachsen — som användt mycket betydande summor på att uppamma de nu i hans stater blomstrande musslins-, kattun-, indienne- och bomullsfabrikerna — kunde vilja utsträcka tullkedjan från Wittenberg till gränsen af Böhmen och samtidigt förmås att lägga den tull på råbomull, som strider mot hans intresse af att bereda sina fabriker de bästa villkor och kvaliteter, så skulle likväl denna smärtsamma uppoffring, som komme att sänka hela den bergiga delen af Sachsen [Erzgebirge, kattunindustriens hemort] i djupaste elände, icke vara Frankrike till något gagn. Den skulle blott rikta Österrikes regering och köpmän, som droge nytta af import- och exporttullarna och de betydande vinsterna på transiteringen af kolonialvarorna, hvilka man aldrig skulle kunna hindra att såsom kontraband genom Böhmen intränga i Voigtland, Bayreuth och Oberpfalz samt genom öfre Österrike och Steiermark i Salzburg [då tillhörigt Bayern] och Berchtesgaden. Ty dessa ha alltid varit korridorer, genom hvilka franska och andra förbjudna varor förut kommit in i kejsardömet Österrike [alltså i motsatt riktning], trots all vaksamhet från detta rikes tullbetjäning.
Bomullsindustriens arbetare skulle tvingas att emigrera från Sachsen och Voigtland, ja t. o. m. från Bayern, Baden och Schweiz, för att söka sitt bröd i Österrikes fabriker, uppsatta och ledda af engelsmän, som härigenom på nytt skulle öfversvämma Rhenförbundets stater med sina fabrikationer. På detta sätt är det Frankrike under och efter revolutionen har förlorat en dyrbar del af de mästare och arbetare, som på sin tid bidragit att gifva manufakturerna i Lyon, Saint-Étienne, Sedan och Verviers samt departementen Ourthe och Roer deras rykte men som därefter riktat Österrike, Mähren och delvis Sachsen.»
Förhållandet var med andra ord, att handeln flyttat sig utanför Napoleons domvärjo. Särskildt var det Wien, som nu fått en stor del af den centralställning i fastlandets handel, hvilken förut tillhört Leipzig. Redan tidigare hade ju de östeuropeiska, judiska »fieranterna» uppsökt de engelska varor, som de eller deras kunder ej ville undvara, vid Östersjökusten i Königsberg och Riga samt ej hållit till godo med den ersättning i sachsiska och schweiziska manufakturer Leipzig haft att erbjuda; nu funno de en stapel i Wien. Dit gingo varorna på två
