den engelsk-franska handelspolitiken, ansåg han sig kunna fastställa, att frånsedt mängden af importförbud, särskildt på alla slags textilvaror, större delen af de franska produkterna före det nya krigsutbrottet 1778 betalade minst 75 % af varuvärdet i tull och att detta som regel var liktydigt med ett formligt importförbud.[1]
Smuggling Detta var alltså beskaffenheten af 1700-talets handelspolitik, sådan den tedde sig i tullförfattningarna. Emellertid gör man sig en alldeles felaktig föreställning om äldre tiders ekonomiska förhållanden, för den händelse man betraktar påbudens innehåll som uttryck för det faktiska läget. Föreskrifterna äro icke uttryck för annat än hvad de maktägande önskat se tillämpadt, och de belysa därför i första rummet blott tidens ekonomiska åskådning. Hvad verkligheten beträffar, kan man utan större öfverdrift påstå, att det närmast är presumtion för att den tedde sig annorlunda än föreskrifterna afsågo, ty eljest skulle dessa ha varit obehöfliga. Finner man dem därtill upprepade med korta mellantider, såsom vanligen är fallet, ökas ännu mer sannolikheten för att de ej blifvit åtlydda. Undantag härifrån utgöra egentligen blott kodifikationer af ett redan häfdvunnet rättssystem; de uttrycka visserligen ofta ett redan passeradt skede men ha dock alltid haft sin motsvarighet i verkligheten, hvilket däremot ingalunda är fallet med de oräkneliga påbuden af den reglerande typen. På handelspolitikens område var det såsom bekant smugglingen som representerade en stor del af den kommersiella verkligheten. Dess totala storlek undandrar sig af naturliga skäl som regel all kännedom, men att den spelade en enorm roll kan omöjligt betviflas. Samtiden anslog den vanligen till ungefär lika stort belopp som hela den legitima handeln, och Adam Smith beräknade, att den genom tullpolitiken alldeles särskildt försvårade handeln mellan England och Frankrike t. o. m. till öfvervägande del bedrefs af smugglare. Att de importförbjudna varorna skulle ha saknats i vederbörande länder, sattes sålunda knappast i fråga. Efter freden i Versailles 1783 kom t. ex. allt engelskt på modet i Frankrike, och de importförbjudna varorna importerades i stora mängder, trots att den franska tullpersonalen enligt uppgift af den franske ekonomiske historikern Levasseur gick ända därhän i stränghet att kvar-
- ↑ Statutes of the Realm V 862 ff., VI 98 ff., etc. — Ashley, The Tory Origin of Free Trade Policy, i: Surveys Historic and Economic (1900) 277 ff. — Levasseur, Les traités de commerce entre la France et l’Angleterre (Revue d’économie politique XV, 1901) 964 ff. — Adam Smith, Wealth of Nations (3:e uppl., 1784) bok IV, kap. III, afd. I, ed. Cannan (1904) I 437 f., 432.
