likvärdigt vid sidan af syftet att besegra fienden. Därför var det som Napoleon icke blott underlät hvad som eljest borde ha gjorts i det första målets intresse för att ekonomiskt sammansluta det kontinentala Europa, utan rent af vände politikens spets också emot sina egna kontinentala vasallers och bundsförvanters länder.
Allt hvad en fullkomligt hänsynslöst bedrifven protektionistisk politik kan medföra för ett land som är dess bärare måste därför bli kontinentalsystemets verkan i Frankrike. Detta geografiska begrepp tages då som sammanfattningen af »den urgamla franska monarkien» och revolutionstidens franska förvärf, d. v. s. inberäknadt Belgien och vänstra Rhenstranden, men däremot i hufvudsak icke konsulatets och kejsardömets annorlunda behandlade eröfringar. Verkningarna måste här bli de typiska följderna af en spärrningspolitik och, som framgår af det nyss sagda, en sådan politik riktad mot tillförseln ej blott sjöledes och från länderna på andra sidan vattnet utan till stor del äfven landvägen och från de öfriga fastlandsstaterna. Den ekonomiska själftillräckligheten och produktionens drifhusaktiga utveckling kunde här på förhand väntas beteckna läget. Hvad åter beträffar de öfriga fastlandsstaterna inom Napoleons mer eller mindre obestridda maktområde, måste verkan bli långt mer brokig, växlande icke blott efter graden af deras politiska osjälfständighet och efter kontinentaldekretens faktiska åtlydnad inom deras områden utan också efter den relativa betydelsen af de två motsatta tendenser för hvilka de voro föremål. Om man ett ögonblick vill tänka sig in i deras läge, blir det nämligen klart, att ställningen hade drag gemensamma med såväl Frankrikes som Englands, det förra så till vida att de liksom Frankrike måste afstå från tillförsel sjöledes, det senare därigenom att de i likhet med England samtidigt också voro spärrade från afsättning på de under Napoleons mer eller mindre direkta styrelse stående marknaderna. Verkningarna i det utomfranska Mellan- och Sydeuropa kunna därför ej väntas ha samma på förhand gifna, principiella utseende som i Frankrike men få därigenom ett eget, praktiskt historiskt intresse.
I öfrigt måste verkan på det napoleonska fastlandet växla efter utrikeshandelns och den på utländsk afsättning riktade produktionens ställning, hvarvid dock från början bör understrykas den begränsning i verkningarna, som följer af att knappast någon bland fastlandsstaterna hade tyngdpunkten af sitt näringslif förlagd till det internationella bytet. De stora handelsstäderna, Hamburg, Bremen, Amsterdam, Rotterdam, Antwerpen och inom Frankrike Bordeaux, Marseille,
