Hoppa till innehållet

Sida:Kontinentalsystemet.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
182
KAP IV. KONTINENTALSYSTEMETS VERKNINGAR

Nantes, Le Hâvre och La Rochelle, voro visserligen alldeles beroende af utrikeshandeln och ledo proportionsvis af spärrningen, i den mån denna blef effektiv; men detta är redan så pass mycket belyst i det föregående, att ej mycket mer behöfver sägas därom. Bland territoriella icke-franska stater voro de länder, som i likhet med Sachsen, Schweiz, storhertigdömet Berg, Böhmen och Schlesien redan hunnit industrialiseras, också i allmänhet starkast bundna vid samfärdseln mellan folken och påverkades därför också mest af kontinentalsystemet, ehuru i väsentligt olika riktning efter sin politiska ställning.

Skillnaden mellan industriområdena och de utpräglade agrar- och råvaruländerna, som här närmast betyda Nordtyskland samt särskildt Östersjöstaterna Preussen, Mecklenburg och Ryssland äfvensom Österrike-Ungern, innebar emellertid icke främst, att de senare voro oberoende af utrikeshandeln, ty äfven de exporterade åtskilligt, utan den bestod från kontinentalsystemets synpunkt närmast i, att de båda ländergruppernas näringslif träffades på helt olika sätt genom spärrningen. Industriländerna fingo å ena sidan sin råvarutillförsel försvårad men uppnådde å andra sidan genom den engelska tillförselns åtstrypning ökade afsättningsmöjligheter utanför Frankrike och Italien för sin industri. Agrarländernas utländska afsättning var däremot just hvad som träffades mer eller mindre hårdt, dels genom de allmänna hindren för sjöfarten, som erbjöd nästan enda möjligheten för transport af deras skrymmande varor, dels också genom förbudet för samfärdsel med England, som var deras viktigaste afnämare. På grund af kontinentalsystemets tendens att försvåra hufvudsakligen importen till fastlandet minskades likväl afsevärdt verkan af denna faktor för råvaruländerna; den gjorde sig så godt som icke alls gällande i t. ex. Mecklenburg under denna första period. Men som närmare skall klar göras längre fram i detta kapitel, var Napoleons ställning till Englands lifsmedelstillförsel så principlös och opportunistisk, att det ej lönar sig att söka draga några principiella slutsatser om de verkningar den kunde komma att medföra. Så mycket kan man dock påstå som att agrarländernas svårigheter berodde — ej på en af Napoleon åsyftad afspärrning för England från lifsmedels- eller råvarutillförsel utan — på kejsarens mycket välgrundade farhåga, att en export till England från länder, som ej stodo direkt under hans färla, skulle ge anledning till import af kolonialvaror och engelska industriprodukter. På detta sätt förklaras i första hand läget för både Preussen och Ryssland. Under kontinentalsystemets andra period inträdde visserligen öfverallt